Sötaste nosarna i stan. När de inte river lägenhete, det vill säga. Då är de inte så poppis.

Jag är nervös. Igår kom jag hem på nattpermission och det gick väldigt bra. Jag är redo att komma hem, känns det som. Jag vill inte ta Abilify, håller miig till Seroquelen. Jag orkar inte oroa mig över nya biverkningar. Det känns som att jag klarar det ändå. Jag har mina katter, jag har min flickvän. Någon frågade vem som sköter mina katter när jag är inlagd, och jag har haft en kompis som hjälpt mig med det, bless her!

Idag ska jag träffa en specialist på rehab och jag är fruktansvärt nervös. En av mina terapeuter ska vara med, men han förstår sällan vad jag menar. Jag ringde till min andra terapeut igår och skrek ut min oro och att jag ville att hon skulle vara med istället. Hon sa att hon skulle instruera han som ska följa med mig och det går nog inte att göra situationen bättre än så.

Jag kommer få en ny diagnos av en person som jag inte känner, en person som inte känner mig. En person som jag träffar idag och endast idag. Min ordinarie läkare hann inte ändra min diagnos och sammanfattning innan han fick en hjärtinfarkt. Jag litar inte på någon annan än min ordinarie läkare. Hur ska jag kunna öppna munnen, vilka ord kommer jag behålla och vilka kommer jag spy ut?

En ny diagnos... En korrekt diagnos, hoppas jag. Uppenbarligen har den terapin jag fått inte varit tillräcklig och därför letar de efter nya svar. Nervös, nervös.

Jag vill bara att det ska bli bra. Få rätt hjälp.