Dagen har varit påfrestande, därför skulle jag vilja lägga helgonstatus på Mary. Jag kom hem och hon worked her magic, bara genom att vara sig själv och att visa att hon tycker om mig, trycka upp en kattunge i min famn och laga middag. En ängel.

Idag var jag på behandlingscentret och kan bara konstatera att det inte är en bra idé att åka tillbaka dit imorgon, då jag ska ha läkarsamtal. Jag vill ha läkarsamtalet var som helst utom där - varenda fiber i min kropp stretar emot. Det tar för mycket energi från mitt psyke.

Det är tomt där. Det är dåliga energier. Carro är inte där längre. Jag får hemskt dåliga vibbar och jag blir försvarslös, jag behöver mer än en natts sömn för att orka gå igenom samma sak igen. Jag vill inte vara där hon borde vara.

Jag är säkert inte ensam om att känna så. Carro berörde så många. Jag skäms över att jag istället för att krama personen som gav henne mun-mot-mun-metoden måste titta bort, men jag klarar inte av det. Jag vill krama henne men jag kan inte.

Jag kan bara inte sitta i huset där hon och jag bodde, även om jag flyttade därifrån för länge sedan, jag kan inte föra ett samtal utan att störas av hennes fullständiga frånvaro som fyller luften.

Mina tankar är lögner? Grubbel.