Jag vill ha ett citat eller liknande som beskriver hur det är nu, men det finns inget sådant. Livet är ganska grått, det är inte så många som skrivit om en så intensiv känsla som vardag.

Jag har musikaliska katter. Mischa gillar verkligen att bita på gitarrsträngarna och skapa ljud. Lite Aristocats-feeling är det när de trampar omkring bland instrument, akrylfärg och penslar. Alvin, tidigare känd som Amina, är ett energiknippe utan dess like medan Mischa är ganska bra på att ta det lugnt. Mina barn! De börjar bli så stora nu, och tonåringar tror jag visst att de blivit. Ärligt talat står jag ibland inte ut med dem för att de absolut ska envisas med att vara på ställen där de inte får vara eller leka med saker de inte får leka med. Det är värre än någonsin, men jag visste ju faktiskt vad jag gav mig in på när jag skaffade dessa underbara kattskatter.

Det är bestämt, jag återvänder inte till mitt behandlingscenter igen. Rent fysiskt. Imorgon har vi istället träff på sjukhuset. Jag känner mig ganska labil, pendlar i humör och ibland måste jag fundera på vilka sinnesuttryck som är vilka - men som sagt, bara att jag kan reflektera över det innebär att jag faktiskt inte är ute på hal is.

Nu ska jag sluta skriva och ta reda på mina katter som river huset...