Det är svårt att formulera sig, jag vill kunna skriva om det, skriva iväg det, få det ur mig, men det är lite mer komplicerat än så.

Det är februari. (Det förklarar allt.)

Hur står jag upp trots alla mediciner? Vad är medicinens verkningar, vad är min "sjukdom"? Vad är symptom och vad är (bi)verkningar av min medicin?

Jag saknar min ordinarie läkare, och jag är knappast ensam om det. Han är en bra läkare, bland de bästa skulle jag tro.

Nu är målet att få saker att rulla på. Sömn är inget problem, jag har snarare svårt att ta mig ur sängen. Neuroleptika är ingen jävla picknick och jag skulle aldrig äta dem om det inte rekommenderades. Jag är dock inte säker på om höjningen som gjordes igår är totalt nödvändig, men jag har inget annat val än att lita på läkarna.

I söndags sökte jag akut, igår blev jag akut utskriven med mediciner i handen. Jag fick stanna kvar om jag ville, men jag vill ju inte det. Jag tror att de tycker att jag mår för bra för att vara inlagd och jag litar på deras bedömning. Mina terapeuter blev förvånade över att jag blev utskriven, det var I-M som tyckte att jag skulle åka in. Det tog emot att söka mig till avdelningen och jag vill hellre försöka få det att funka hemma för att vara ärlig.

Istället blev det mer mediciner. Mer Seroquel, toppat med en låg dos Trilafon och jag vågar inte läsa om biverkningarna på FASS.

PUT ON THESE CHAINS AND YOU WILL LIVE A FREE LIFE, skanderar läkarna.

Jag har underbara vänner som hjälper mig. Jag är så tacksam! Och imorgon firar jag och Mary 3 månader!

Jag har alla förutsättningar och orsaker till att bli bättre, må bättre.