Bilden ovan tog jag för ett tag sedan med mobilen och skickade till Malin. Jag saknar henne. Jag saknar henne jättejättemycket och det svider i mig när hon mår dåligt, jag vill träffa henne omedelbums.

Men, gottfolk, nu är vi i Måviken. Mitt paradis när jag var liten, min alldeles egna favorithamn. Den tycktes ha allt - andra barn att leka med, en gungställning, stora duschar där jag och en kompis spridde ut tvålvatten och gled på, en TV så att jag kunde se sommarlovsmorgon.

Men när vi kom hit idag (vi avbröt försöken att gå till en naturhamn eftersom ankaret jävlades) så var det som att gå in i en spökhamn. Folktomt och grått, gungställningen var ställd in i skogen och allting var dött. Vad har hänt med min barndoms paradis? Ingenting, är vad som har hänt. Ingenting. Allt bara dog.

Så det är med tungt hjärta som jag sitter här. Ändå känns det som att jag genom att fixa glasögonen igår fick en nystart, nu kanske oturen dött ut. Jag längtar till helgen, för då ska vi se Amanda Jenssen med flera på Skulebergets visfestival. Nu kan jag ta det lite lugnare. Saker löser sig kanske. Glasögonhetsen är över i alla fall och det betyder mycket.

Det är otroligt skönt att ha internet, vill jag lova. Det är mycket att hänga med i. Jag lyckas ändå inte hålla jämna steg med vänner som lägger upp bilder i sina bilddagböcker och skriver blogginlägg - FÖRLÅT! Jag hinner helt enkelt inte med just nu.

Jag undrar hur den här pälsbollen mår... Han kommer bli så glad när min bror kommer hem och hela huset är fullt av folk. Svante är en riktig sällskapskatt!