Jag blir så trött.

Min hemförsäkring täckte inte mina glasögon. Min kamera är så gammal att drulleförsäkringen gått ut för länge sedan.

Kamera må vara, det är en viktig pryl för mig eftersom den hjälper mig att minnas, men det är inte livsnödvändigt (utan bara nästan). Men glasögonen, de MÅSTE jag ha. Jag har synfel som gör att jag behöver blindkäpp utan dem, ungefär.

Pappa och mamma har betalat glasögonen. Jag vill betala tillbaka någon gång - och det ska jag - men vad gör en människa som inte har en inkomst och som inte har föräldrar som kan förbarma sig och lägga ut de pengar som behövs? Man får kräla till soc, som helst inte hjälper en mer än absolut nödvändigt, och som kräver tillbaka pengarna när man väl börjat jobba med minimum-lön.

Man ska alltid leva på gränsen till personlig konkurs. Det är så det funkar. Borgarna säger att man inte ska tjäna på att gå på socialbidrag eller sjukpenning/aktivitetsersättning, men om jag fick ett par tusen mer i månaden skulle jag fortfarande ligga långt under en riktig lön. Och fick jag ett par tusen extra per månad kanske det hade varit överkomligt att betala mina glasögon som jag är beroende av, till exempel. Jag står på mina knän rent ekonomiskt och jag vill inte tänka på vad som skulle hända om jag inte hade mina föräldrar som ett skyddsnät.

De som inte har det skyddsnätet då? Borgare som säger att vi ska hjälpa varandra istället för att låta staten hjälpa de som är i nöd (just det - NÖD), men hur skulle det fungera i praktiken?

Jag blir fruktansvärt arg över att jag behöver känna mig lyckligt lottad som har mina föräldrar när jag är i kris, det borde inte vara så.

Fundera på vad ni röstar på i höst. Jag känner inte att mina värderingar passar in i partipolitiken, men jag vet i alla fall att alliansen inte hjälper bottenskiktet i samhället som behöver hjälpen som mest och därför går inte min röst dit i alla fall.