Ofattbart missflyt - du kommer inte tro mig.
2010-07-05 @ 14:12:23
Ni kommer aldrig att tro mig.
Seriöst, ni kommer inte att tro mig.
JAG tror det knappt själv.
Ja, ni vet det där med kameran? Några timmar senare åkte vi iväg till Ulvön. Jag sörjde min kamera men gick vidare med mitt liv.
Vi närmade oss kajen och jag skulle hänga ut fendrarna på mantåget, och när jag stog på däck så insåg jag att mina skor var oknutna. Därför böjde jag mig fram för att knyta dem och så...
Vi närmade oss kajen och jag skulle hänga ut fendrarna på mantåget, och när jag stog på däck så insåg jag att mina skor var oknutna. Därför böjde jag mig fram för att knyta dem och så...
PLASK!
Glasögonen försvann.
Jag trodde inte att det var sant. Hur i helvete kunde jag lyckas med det? Till på köpet så är jag halvblind utan glasögon, jag ser ingenting utan dem. Jag skrek, jag grät, jag slog lite på båten och jag ville gå lös på någonting, gå lös på mig själv.
Jag trodde att jag drömde en mardröm. Jag kunde inte ha en så maximal otur på en och samma dag. Det Är OMÖJLIGT. Det är många, MÅNGA, tusen som åkt i vattnet. Mer än vad jag har råd med, för jag äger ju ingenting egentligen. Dessutom var det en bra kamera och väldigt snygga glasögon.
Jag bet ihop, precis som jag gjort innan. Dagen efter misären tog mamma och jag färjan från Ulvön som gick 06.20 för att komma till Köpmanholmen. Väl framme i Köpmanholmen tog vi en buss till Ö-vik och gick till optikern.
Jag gjorde en schysst entré och rev ner flera hyllor med glasögon (MAXIMAL OTUR, sa jag ju!) och mamma grabbade tag i mig och sa "Den här tjejen behöver VERKLIGEN glasögon!" Men vi plockade upp dem och inget var trasigt. Och hon som började hjälpa oss var glad och trevlig.
Synsam i Övik ska ha stor cred. De har verkligen räddat mig. För det första var de otroligt medkännande, förstod min situation, de var öppna och trevliga, hjälpte mig att hitta bågar och jag fick även försöka sätta in linser (vilket var 30 minuter av misslyckande). Medan mamma och jag gick och åt lunch så slipade de till ett par glasögon som jag kunde låna tills min nya har kommit - AWESOME!
Jag hade föreställt mig att sitta och lyssna på P1 dygnet runt (inget ont om P1, men det kan bli för mycket av det också) och skaffa en lång pinne så att jag inte skulle törna in i massor av saker och känna av höjdförändringarna innan jag satte ner foten. Jag föreställde mig en hemsk, blind vecka.
Utan mina glasögon ser jag ett enda stort sudd bara.
Men änglarna på Synsam i Övik var inte bara snälla, de var effektiva också. Vi berättade att det gick en färja på eftermiddagen och en på kvällen, och de slipade till mina låneglasögon fort så att vi hann med en tidigare buss och färja. Som sagt, de var mycket snälla. Så jag uppmanar alla synfelsmänniskor som bor i mina trakter att besöka Synsam i Övik om du behöver något. Det fixar det, och du mår bra när du går därifrån. *REKLAM REKLAM REKLAM*
Den oundvikliga ångestreaktionen kommer senare på natten. Det räcker med att jag säger att det var fruktansvärt.
Känner mig osäker på det mesta nu. Jag önskar att jag kunde ringa en av mina terapeuter. Jag behöver egentligen någon, för när vi kastade loss för en vecka sedan så var det inte bara att segla ifrån mitt dåliga mående, jag har väldigt svårt för det där med att gå i kortärmat och mina komplex är mycket större här ute, allt handlar om mitt yttre, det som andra ser. Det känns fruktansvärt att vara mig.
Och dessutom... Katastroftankarna! Någon kommer göra illa sig, någon kommer dö och det kommer vara mitt fel. Mitt fel för att... Nä, jag kan inte ens skriva om det. Jag ignorerar det så gott jag kan.
Jag tappade verkligen sugen på det här med båtlivet när allt gick fel, när alla dyra saker hamnade överbord.
Nu är vi i Köpmanholmen och väntar på att mina glasögon ska bli klara. Jag fortsätter väl gnälla här i bloggen lite senare.
Jag trodde inte att det var sant. Hur i helvete kunde jag lyckas med det? Till på köpet så är jag halvblind utan glasögon, jag ser ingenting utan dem. Jag skrek, jag grät, jag slog lite på båten och jag ville gå lös på någonting, gå lös på mig själv.
Jag trodde att jag drömde en mardröm. Jag kunde inte ha en så maximal otur på en och samma dag. Det Är OMÖJLIGT. Det är många, MÅNGA, tusen som åkt i vattnet. Mer än vad jag har råd med, för jag äger ju ingenting egentligen. Dessutom var det en bra kamera och väldigt snygga glasögon.
Jag bet ihop, precis som jag gjort innan. Dagen efter misären tog mamma och jag färjan från Ulvön som gick 06.20 för att komma till Köpmanholmen. Väl framme i Köpmanholmen tog vi en buss till Ö-vik och gick till optikern.
Jag gjorde en schysst entré och rev ner flera hyllor med glasögon (MAXIMAL OTUR, sa jag ju!) och mamma grabbade tag i mig och sa "Den här tjejen behöver VERKLIGEN glasögon!" Men vi plockade upp dem och inget var trasigt. Och hon som började hjälpa oss var glad och trevlig.
Synsam i Övik ska ha stor cred. De har verkligen räddat mig. För det första var de otroligt medkännande, förstod min situation, de var öppna och trevliga, hjälpte mig att hitta bågar och jag fick även försöka sätta in linser (vilket var 30 minuter av misslyckande). Medan mamma och jag gick och åt lunch så slipade de till ett par glasögon som jag kunde låna tills min nya har kommit - AWESOME!
Jag hade föreställt mig att sitta och lyssna på P1 dygnet runt (inget ont om P1, men det kan bli för mycket av det också) och skaffa en lång pinne så att jag inte skulle törna in i massor av saker och känna av höjdförändringarna innan jag satte ner foten. Jag föreställde mig en hemsk, blind vecka.
Utan mina glasögon ser jag ett enda stort sudd bara.
Men änglarna på Synsam i Övik var inte bara snälla, de var effektiva också. Vi berättade att det gick en färja på eftermiddagen och en på kvällen, och de slipade till mina låneglasögon fort så att vi hann med en tidigare buss och färja. Som sagt, de var mycket snälla. Så jag uppmanar alla synfelsmänniskor som bor i mina trakter att besöka Synsam i Övik om du behöver något. Det fixar det, och du mår bra när du går därifrån. *REKLAM REKLAM REKLAM*
Den oundvikliga ångestreaktionen kommer senare på natten. Det räcker med att jag säger att det var fruktansvärt.
Känner mig osäker på det mesta nu. Jag önskar att jag kunde ringa en av mina terapeuter. Jag behöver egentligen någon, för när vi kastade loss för en vecka sedan så var det inte bara att segla ifrån mitt dåliga mående, jag har väldigt svårt för det där med att gå i kortärmat och mina komplex är mycket större här ute, allt handlar om mitt yttre, det som andra ser. Det känns fruktansvärt att vara mig.
Och dessutom... Katastroftankarna! Någon kommer göra illa sig, någon kommer dö och det kommer vara mitt fel. Mitt fel för att... Nä, jag kan inte ens skriva om det. Jag ignorerar det så gott jag kan.
Jag tappade verkligen sugen på det här med båtlivet när allt gick fel, när alla dyra saker hamnade överbord.
Nu är vi i Köpmanholmen och väntar på att mina glasögon ska bli klara. Jag fortsätter väl gnälla här i bloggen lite senare.
Kommentarer
Postat av: F R I D A-what it's like to be me
usch låter inte kul..
Postat av: Jenny
Usch :/ Lider med dig. Min kamera föll i havet för något år sedan. Lyckades fiska upp den, men den var pretty körd. (ja, det var back in the days när man använde filmrullar, och inte digitalkameror). Det kommer bli bra, det ordnar sig. Det kankse låter cheesy, men trots katastroftankarna, försök se det komiska i situationen också. ;P Fast man är riktigt upprörd, så kan man (när man lugnat sig lite) inse att man har betett sig ganska komiskt. (Inte att säga astt du ska garva åt allt, hoppas du förstår vad jag menar!) Och skönt att de var så tillmötesgående där, med glasögonen. :)
Postat av: Neko
Maaah~ Inte kul det där inte :( Tur att de var snälla på synsam!
