Saari med solen i ögonen.

Igår somnade jag till tonerna av Depeche Mode. Jag var så trött, helt slut. Visst är jag tacksam över att jag kan sova, men jag är så trött på kvällarna att jag inte kan tänka och nästan somnar ståendes. Neuroleptikan är boven.

Jag är så besviken på mig själv. Igår skulle jag på Vågen och träffa Mia, men jag kom inte iväg. Jag låg vaken i sängen klockan åtta på morgonen, tankarna rusade genom huvudet och jag fick inte fatt i dem. Tillslut avgjorde klockan ifall jag skulle fara eller inte, det var för sent.

Då känner man sig inte mycket värd.

För att jag ska få terapi så måste jag ju faktiskt ta mig dit. Jag har funderat på att söka till något behandlingshem för att intensifiera vården och liksom "vara på plats". Ensamheten omringar mig här hemma och jag har svårt att ens vara i Gemenskapen på mitt boende. Ensamheten är inte självvald egentligen, även om det verkar så. Jag är aldrig med på gruppaktiviteter och träffar så sällan vänner. Men jag längtar! Gudarna ska veta att jag längtar. Men rädslan håller mig fången.

I see the girl I wanna be
Riding bare back, care free along the shore
If only that someone was me
Jumping head first headlong without a thought
To act and damn the consequence
How I wish it could be that easy
But fear surrounds me like a fence
I wanna break free...

Idag kommer mamma, hon ska sova över en natt. Vi ska putsa fönster, olja utebordet och köpa skor till mig. Jag hoppas verkligen att jag orkar hela vägen. Jag är rädd för att misslyckas, rädd för att inte orka. Vi får helt enkelt se hur det går.

Imorgon följer jag med mamma hem, jag ska fira valborg i föräldrahemmet. Pappa ska sjunga i manskör och jag tänkte filma spexet! Valborg i Nordmaling är ju tradition. Tyvärr kommer jag missa synthklubben Club Greyscale men jag tror faktiskt att jag ändå inte orkar gå ut - hur skulle jag fixa det när jag knappt kan fara och handla mat?