Måndag är en alldeles perfekt vägdag.

 

Måndag morgon. Jag vaknar, blinkar trött och sätter mig upp. Innan jag klär på mig jeansen så går jag till toaletten och ställer mig på vågen, för idag är min vägdag.

 

Jag har gått ner 3kg på en vecka. Jag jublar, det går verkligen åt rätt håll! Men jag känner mig samtidigt rädd, för 3kg på en vecka är mycket och jag vet vad jag har gjort för att det skulle bli så. Slarvat med maten, det vill säga inte ätit alla måltider och när jag ätit så har jag inte ätit särskilt mycket. Jag har motionerat varje dag vilket inte är något fel i sig, men det är fel att jag gör det för att kompensera för det jag ätit, inte för att det är sunt och att man mår bra av det.

 

Jag har verkligen mått risigt under den veckan som varit. förmodligen för att jag inte fått i mig tillräckligt med näring. Det här händer inte på en hälsosam väg måste jag bittert erkänna. Men jag kan inte beskriva svårighetsnivån i att ha min problematik (framför allt med svart/vittänkandet och att inte tycka om sig själv), vara tjock, behöva gå ner i vikt och göra det utan att bli ätstörd. Det är mission impossible.

 

Än en gång utför jag en räddningsaktion mot mig själv, med självinsikt som vapen. För jag vill ju leva och må bra! På något sätt ska jag få det här att funka. Jag vet inte exakt hur, men jag vill försöka.