Johanna.

Två år. Samma frågor, samma sorg. Varför? Tänk om..?

Jag tänker på dig ofta. Dissekerar varje minne, de minnen som fortfarande är så levande. Maria frågade om jag minns din röst, och med fasa inser jag att jag har glömt den. Jag minns ditt ansikte och dina kläder, ditt ansikte med den stora munnen och de stora ögonen. Ditt mörka raka hår. Jag kan se dig framför mig, och det där stora ärret på din vänstra underarm, men jag kommer inte ihåg din röst. Jag minns att den hade en speciell karaktär, en röst som tillhörde en mycket speciell person.

Du var så levande. För två år sedan vaknade jag upp till min rumskamrats gråtande, hon pratade i telefon och sa att du var död. Vilket dåligt aprilskämt, ylade jag! Det var så hemskt. Du berörde så många. Vi fick sitta i en grupp och diskutera det som hänt, och jag minns någon som beundrade ditt mod och en manisk kvinna som inte kunde sluta gråta och prata. På sätt och vis var det lite lustigt, det kunde varit taget från en film. Du rörde upp hela avdelningen och alla hade det svårt. Alla ställde frågor som ingen utom du skulle kunnat svara på.

Jag minns inte att jag grät, det kom senare. På din minnesstund, en månad senare i sjukhusparken, kom det. Tårarna. Det var så många som samlats för att minnas dig. De hade ett foto av dig där du klänger i ett träd och ler ditt stora breda leende. Jag kunde skymta dina vingar.

Ikväll tänder jag ett ljus för dig. Jag föreställer mig dig i himlen med din mamma, och jag känner att du inte har ångest längre. Du ler det där avslappnade, stora leendet. Du är fri!

Jag kommer aldrig att glömma dig. Två år, känns som två månader eller mindre. Vi saknar dig.