Idag var jag och träffade min läkare. Till min stora förtjusning var han faktiskt där - i höst var han som bortblåst men nu har han avsagt sig en del ansvar och har därför mer tid. Jag gick på flera planerade samtal i höstas, men han dök sällan upp. Nu har jag fått fasta tider mer honom och det är jag mycket nöjd med. Ingen kan säga någonting annat än att han är mycket kompetent i sitt yrke. Han har bar alldeles för lite tid.

De läkarsamtal jag har haft med honom nu när jag haft en svår tid har betytt mycket, för han förstår vad jag säger. Jag är knappast ensam om att tro att alla problem jag har gör mig helt unik och svår, och med rädsla att ingen ska förstå har jag gett upp försöken att förklara. Men när jag sitter i hans soffa i det stökigaste kontor jag sett och börjar förklara så gott jag kan så nappar han direkt och berättar om mönster som jag faktiskt känner igen mig i!

Det gör mig hoppfull. Det finns andra som har det som jag, och han har kunskapen kring det och har hjälpt många att bli bättre. Det känns mindre hopplöst när det uppenbarligen finns mönster som jag passar in i, för då finns det också hopp.

Jag berättade om mina känsloutbrott, om ilskan och raseriet inom mig som för mig både framåt och bakåt. Ilska är en kraft som både driver mig till att utvecklas och som också driver mig till destruktivitet, men jag känner hellre ilska än ingenting.

Depressionen jag haft och fortfarande delvis är i har gjort allting så grått, det är som att jag har varit blank och enbart ångestfylld. Nu har jag lite mer energi och sliter i bojorna som jag är fastkedjad med. Jag vill ha möjlighet att välja, inte vara styrd av mina rädslor. Jag vill ha kontrollen. Jag vill.

Vi höjde min dos av Seroquel, så nu ska jag äta 400mg. Duroferon (järntabletterna) sänkte vi till en tablett per dag istället för två, eftersom jag blir illamående av dem. Han skrev ut recept på Xanor och ändrade i min ApoDos. Det är alltid ett pillrande med ApoDosen, eftersom jag prövat ut olika mediciner, gjort höjningar och slutat med dem.

Efter samtalet gick jag och min följeslagare Angelica till Kemlab och jag lämnade blodprov för att kolla hur det står till med järnhalten. Jag blev stucken två gånger i händerna innan sjuksköterskan hämtade förstärkning. En annan sköterska la på en värmedyna för att blodkärlen skulle svälla, och efter det kunde de få ut några rör blod. När de stack mig stirrade jag på klockan och räknade sekunder.

Jag har blivit mer och mer stickrädd med åren, men det gick ganska bra. Efteråt sa jag till Angelica att jag varit rädd för att svimma men hon sa att det inte märktes att jag varit orolig. Jag är inte förvånad, en av mina superkrafter verkar vara att jag sällan visar hur jag egentligen känner.

Efter det gick vi på Apoteket och nu är jag hemma, safe and sound. Jag är trött, mycket trött. Det har varit påfrestande. Tänker bara ta det lugnt ikväll och falla in i mina rutiner.

Imorgon ska jag på Vågen. Det känns inte helt oöverkomligt, faktiskt.

Over and out!