Idag lekte jag sommar. Jag och Mary låg på gräsmattan, jag kände fukten från gräsmattan under mig och solen i ansiktet. Jag kände mig just då lättad. Det kändes som att inget annat fanns och jag vände mitt ansikte mot solen och tog emot dess strålar. Lekfullt rullade jag runt på gräsmattan, gned kinderna gula med maskrosor. Jag tar den stunden och sparar den som ett minne att ta fram när det mörknar.

 

Idag var sista dagen i Nordmaling. Nu är jag hemma igen. Det har varit skönt att få samla de sista krafterna i föräldrahemmet innan jag kom hem för att anta allt vad verkligheten kan utsätta mig för. Och overkligheten, för den delen. Jag känner mig lite starkare, lite bättre. Lite mer verklighetsförankrad.

 

Jag har nästan studerat pappa för att se hur man slappnar av. Han bara kopplar av och så är han avkopplad. Jag frågade om hemligheten, han trodde att han var född med den. Jag hoppas att det är genetiskt. Nog skulle jag kunna behöva ta det lugnt på riktigt ibland. Som när jag lekte sommar idag.

 

Jag har landat och ska ge katterna lite uppmärksamhet. Mischa klättrar på mig och kurrar, buffar uppfodrande på mig. Ikväll ska vi alla sova i sängen och jag ska somna till en symfoni av kattkurr. Det är trygghet.