Nu sitter jag här hemma och väntar på valvakan. Jag har röstat idag, någonting som är min rätt men på sätt och vis också min skyldighet. Att inte rösta, eller att rösta blankt, innebär visserligen att man visar att ingen och inget har skapat någon form av intresse för valet. Det är ett ställningsstagande i sig, men för mig är det ändå viktigt att använda min röst till någonting som jag anser är bra.

 

Idag har jag, förutom att rösta, varit på boendestödet och pladdrat bort några timmar. Det finns liksom inga gränser på diskussionerna där, inga ämnen är tabu trots att de har regler om att man inte får diskutera vad som helst - som politik bland annat. Men vi pratade ändå. Så länge det är bra stämning så ser jag inget fel i det.

 

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Jag vill skriva om Nordmaling, mitt föräldrahem. Ibland är det bara så skönt att komma HEM, och jag har nog ärvt min nostalgiska sida av pappa för trots att saker ändras och människor flyttar så minns jag hur vi lekte kurra gömma med dunk eller spelade brännboll hela somrarna, åkte inlines, åskvädren och solskenet, allt det fina med att växa upp i ett litet samhälle mellan städerna. Umeå i all ära, men vore det inte så långt bort så skulle jag gärna bo i Nordmaling.

 

Den här vändan har jag fokuserat på att samla energi. Pappa sa till mig att jag alltid har en fristad hos dem, och det känns tryggt att ha något och några att falla tillbaka på när det blir för svårt. Jag tänker tillbaka till i vintras, januari, när jag var deprimerad och ledsen. Även om det slutade med att jag las in på avdelning så minns jag hur mamma varje dag lockade ut mig på promenad under dagen för att jag skulle få solljus och frisk luft, samtidigt som mina föräldrar avlastade mig och tog hand om Puffen. Det är kärlek, om någonting. Jag är så tacksam.

 

Och på gräset igår kändes det så rätt. Jag är på rätt väg nu. Imorgon börjar allvaret och jag är redo. Tack alla som backar upp mig, kärlek.