Natten har varit helt galen. Jag kunde inte sova, så jag gjorde som min psykolog sagt att jag ska göra; gå upp och bara sätta mig där jag kan slappna av, vänta på tröttheten och sedan lägga mig igen. Flera gånger.

 

Det har varit ett enda rännande inatt. Jag sover ryckigt, två timmar här, en timma där. Vaknar och är pigg(?) men vet att jag behöver mer sömn. Idag har jag hunnit fara på ÅC och handla lite för att jag ändå inte kunde sova ikapp mitt sömnbehov.

 

Mötte demonstranter, det slog mig att det var första maj. Jag hoppas på att maj kommer bli en månad då jag får komma till liv likt alla växter och växa mig stark och glad. Jag hoppas. För just nu är jag inte stark och glad. Jag är ensam och patetisk.