Även fast tiden går så kan sådana här sår aldrig riktigt läka. Inte när du valde bort livet, inte när en glädjekälla var så desperat att söka skydd hos döden. Din frånvaro gör ont och jag saknar dig. Jag saknar dig fruktansvärt mycket. Allt jag har kvar är minnen och ännu kan jag inte riktigt tänka på dig och enbart glädjas. Varenda minne har bismaken av död, samtidigt som jag minns hur roligt vi hade det så kommer jag alltid att minnas den dagen du valde bort oss. Frågorna är så många, de hänger i luften och gör det svårt att gå vidare.

 

Jag är fortfarande arg. Jag är fortfarande heligt förbannad på dig som gjorde såhär mot oss. Det är så bittert att veta att du faktiskt inte visste vad du betydde för mig och för andra. Trodde du mig när jag sa att jag älskade dig? Kunde du inte finna det innan du valde bort livet? Vad hände de sista timmarna av ditt liv, hur tänkte du och vad kände du? Jag sitter här med mina teorier och vet ingenting. Jag minns bara din sista kväll och din inåtvända blick, ilskan som jag kunde se. Och jag minns morgonen när jag fick samtalet om att du var död. Jag vill kunna glädjas åt de fina minnena, som när vi gjorde pepparkakshus på Hera, åt jordgubbar med spraygrädde vid älven eller hade lövkrig. Du fanns ju alltid där, i någon form.

 

Vi väntar fortfarande på att du ska komma tillbaka. Det gick så fel, det skulle inte bli såhär. Älskade vän, det var inte din tur att gå. Det skulle inte ha varit du.