Det här gick ju bra. Jag försov mig till mitt läkarmöte, jag kom sent till mötet på EBC och kände mig inte tillfredställd med läkarsamtalet på avdelningen med Mary och personal plus läkare. En näringsdryck till lunch, knappast tillräckligt. Kände mig obekväm på mötet med avdelningsläkaren och kunde inte formulera mig. Jag trodde att olyckan var fullständig när jag åkte hem för att jag inte kunde minnas om jag tagit med mig nycklarna till lägenheten, men tack och lov fanns de i botten av min väska. Om de inte hade gjort det så skulle jag bara sätta mig ner och grina.

 

Mötet på EBC gick bra och det gjorde inget att jag var sen. Jag ska börja i deras motionsgrupp, bildgrupp och musikgrupp till hösten och jag är taggad. Jag tror att det kan vara riktigt bra för mig. Min plan är att gå på EBC under höstterminen och sedan plugga till vårterminen. Jag hoppas att mitt mående tillåter det.

 

Dagens tema är ändå misslyckande, eller kanske mer otur. När jag vaknade på morgonen så stängde jag av alarmet istället för att snooza, blinkade mycket sakta och när jag öppnade ögonen igen var jag sen till den gräns att det inte gick att rädda. Jag åkte direkt till EBC och bad I-M sms:a min läkare och förklara att jag missat det men behöver en ny tid. Jävla skit.

 

Och naturligtvis missade jag bussarna idag med ett hårsmån. Såg dem åka iväg utan mig, så jag fick vänta på nästa.

 

Har haft ångest hela dagen, men det är dags att coola ner och acceptera att det blev som det blev helt enkelt och att jag inte kan ändra på någonting i efterhand. Jag kan endast se till att saker blir bra framöver. Jag får acceptera att det här inte var min dag.