Idag har jag varit på återträff hos kvinnoboendet Hera, där jag bodde i lite mer än två år. Jag flyttade ut därifrån för ungefär 3,5 år sedan men brukar komma på den årliga återträffen.

 

Det var som att komma hem. Vänliga, starka kvinnor som jag fått lära känna och en hel del nya ansikten. Jag blev tokigt nostalgisk och tänkte tillbaka till min ibland kaosartade tid där, men fokuserade på de fina minnena. De var som min andra familj när tiden begav sig. Jag älskar Hera och kommer alltid att uppskatta den stöd och hjälp jag fick av dem, och de roliga opretentiösa stunderna också.

 

Jag har nog aldrig kramats med så många på en dag. Vi blev 17 stycken i Gemenskapen som det gemensamma utrymmet kallas. Vi åt sallad och sorlet var öronbedövande men värmande.

 

Kanske saknar jag Hera på ett sätt, eftersom Hera var min beskyddare och hjälpte mig i ett kritiskt läge, men jag känner också att jag också är en stark kvinna som nu klarar av att bo i egen lägenhet tillsammans med min sambo och vår pälsfamilj. Jag klarar mig, och jag klarar mig dessutom bra. Det är jag stolt över. Jag har ett helt annat ansvar att axla och när jag har låga perioder så ber jag om hjälp. Det är inte helt enkelt. Men jag klarar mig med lagom hjälp och stöd.

 

Det blev lite mycket intryck för mig, så jag vilade ett tag när jag kom hem. Nu börjar det bli dags att tänka på vad vi ska äta till middag och senare kanske jag öppnar Word och jobbar lite med skrivandet.