Jag lyckades flirta till mig en nattpermission, så nu sitter jag i min soffa med Mary.

 

Jag har mål-och-tid men orkar sällan gå ut. Dagen börjar med att jag känner mig som ett överkört vilddjur och jag vill helst inte lämna sängen. Jag försöker, det gör jag verkligen. Men den där känslan... Den förlamar, sätter käppar i hjulet. Men jag gör framsteg - jag pratar, jag finns, jag orkar till och med duscha ibland.

 

Igår kom mina fantastiska föräldrar och hälsade på. Att de kom med en chokladask och semlor med rött te var bara en bonus, att de åkt in för min skull och kramar mig, pratar och bryr sig, betyder allra mest. Som jag älskar dem!

 

Jag börjar se en öppning, helgpermission och sedan kanske utskrivning? Kan det vara så att jag är så nära målet? Såklart kommer det vara svårt hemma, men tillfrisknandet sker i hemmet enligt mig. Det finns bara så mycket slutenvården kan göra för en person.

 

Natten till idag var hemsk, för jag sov så illa. Jag kände inte att jag sov mellan gångerna som jag verkligen vaknade så jag har sovit stötvis genom natten och sedan lite på dagen. Trött.

 

Ingen PAL i sikte, han är som bortblåst. Avdelningen söker honom med ljus och lykta men får inte ifatt honom. Jag vill ju helst prata med honom innan en utskrivning.

 

Vi får se vad kvällen bjuder på. Lugn och ro skulle vara schysst.