Det här har varit en klockren dag. Jag har huvudvärk för att jag skrattat så hårt. Hur ofta händer det egentligen? Oftare än vanligt, vilket gör mig varm om hjärtat och fnittrig i magen.

 

Jag tog Daisy i min nya halvhårda guitar-case på ryggen och åkte mot stan vid lunch. Jag tog mig till Konstnärsshoppen och visade mina kreationer och det var så fint att få se en leende Ingalill. Sedan gick jag på Musikanten för att möta upp Malin.

 

Jag bad Malin visa mig lite hur man spelar piano. Det är någonting som jag gärna vill lära mig. Hon lärde mig en grund som man kommer rätt långt på ändå.

 

Malin spelade och jag sjöng. En av de mest simpla gospellåtar jag käner till, i min förra kör kallade vi den bara för "Glory". När vi var halvvägs igenom det kom en kvinna fram till oss och jag blev rädd. Hade vi spelat för högt? Jag förstod först inte vad hon pratade om, men hon sa någonting i stil med "Ursäkta mig, men det är fint att höra stämningsfull musik när man julshoppar". Det tog ett tag att förstå vad hon sagt för att jag var säker på att hon ville att vi skulle vara tystare eller någonting, men det var inte så. Vilken snäll själ,så fint av henne! Jag blev glad och det satte en av många guldkanter på min dag.

 

Patrice kom förbi och vi satt alla tre vid elpianot som vi riktat in oss på. Sedan gick vi för att fika lite på Kärnhuset innan vi hade tid för att jamma. Jag kan säga så mycket som att jag spelade in en videoblogg på Musikanten och jag kommer senare förklara varför den INTE kommer hamna på youtube!

 

När vi kom in på Kärnhuset så var det som att komma hem. Jag har byggt en trygghet där. Rosita och Anders har jag haft mest kontakt med, och de fick var sitt julkort där jag skrivit en privat hälsning till dem båda. Det blev sådär gulligt känslosamt, men sanningen är att de faktiskt är en del av min återhämtning från sjukdom och jag vill att de ska veta det.

 

Vi gick ut i musikstudion och började koppla in allt. Det var rätt kaosartat till en början, för jag var inte det minsta uppvärmd, högtalarna ville inte arbeta med oss och det tog ett tag innan vi faktiskt kunde börja jamma. Patie var tvungen att gå tyvärr, men jag och Malin körde på.

 

Jag har aldrig spelat så dåligt i mitt liv tror jag och det var någonting ganska dåligt som i slutändan ändå blev ganska bra. Det är en sjukt skön känsla att få feeling när man spela. Det intressanta var att Malin nästan spenderade mer tid vid trummorna och jag med gitarr och mick fast det borde varit tvärt om. Vi lekte och hade kul.

 

Malin konstaterade att Daisy var ostämbar och behövde bytas strängar på, så jag lämnade in den på Musikanten på väg hemåt.

 

Jag fick äntligen kontakt med min läkare tillika bästa vän. Jag ska träffa honom på måndag, jag misstänker att han offrar sin lunchtid för mig och jag vet inte om det är vackert eller dumt. Kanske både och? I varje fall, han ringde när jag och Malin skulle åka hem till mig och Mary så jag kunde inte säga så mycket. Vissa saker vill man inte att en hel busslast med människor ska ta del av.

 

Det blev middag när vi kom hem och sedan ville Malin promt att vi skulle se på 2012:s uppsättning av Jesus Christ Superstar. Och jösses - tårarna bara sprutade. Det var eufori, jag har 1973:s ensembel i blodet så jag är otroligt kräsen när det kommer till JCS, men jag blev mäkta imponerad. Och Tim/Judas stal ju hela showen.

 

Det har snöat hela dagen och det tycker jag om. Hej mitt vinterland, nu är jag här! Malin har åkt för länge sedan och jag och Mary har suttit och pratat bara som vi kan göra. Jag måste erkänna att det blev några tårar där också men det känner jag inte för att det är någonting privat mellan mig och Mary. Och hon vet, och jag vet. Låt oss lämna det så.

 

Ja, det skulle ju bli en videoblogg...Men från första sekund ser jag mig själv hålla handen halvt knuten i en vinkel likt Mariah Carrey, och vilket känsla jag sjöng med! Det var INTE meningen, handen bara åtkte upp och jag garvar åt mig själv fortfarande för att jag verkligen ser ut som en diva. Jag bjuder på mig själv och en screen-shot bara för att det är så otroligt pinsamt.

 

Det var dock skönt att jag själv insåg löjlighetsfaktorn innan någon annan gjorde det och jag skrattade mig ur soffan när vi kollade på klippet på datorn. Helt fantatiskt ser det ut!