Igår kom mamma med en drös kläder som hon shoppat, jag fick prova och modella dem i mitt rum. Sedan åkte vi till Elgiganten och jag köpte en ny dator eftersom min tyvärr föll offer för en te-incident. Vi åt en macka till middag och jag köpte snus, lämnade av datorn hemma (snabb kyss och kram med Mary) och så fick jag skjuts tillbaka till avdelningen. Jag kan inte uttrycka hur tacksam jag är för det min mamma hjälpt mig med nu när jag är svag. Jag kan inte med ord klä vad mina föräldrars omtanke betyder för mig.

 

Med nytvättat hår och nya kläder som täcker ärren kan jag gå ner på centralhallen utan att känna mig utstirrad, utan att någon vet varför jag är på sjukhuset. Jag är blek, en i mängden. Det är skönt. Men det är tufft också när man har så lite ork.

 

Min läkare jagar en licens för ett nytt preparat som ska hålla mig stabil och inte psykotisk. Samtidigt hjälper mitt personliga ombud och Mary mig med att få bostadstillägg. Dessutom har jag inbokat tider med min psykolog som är villig att lägga en och en halv timma på mig och dessutom köpa riktigt kaffe från Kahls.

 

Ångesten gnager, allting gör mig orolig och även om jag har mitt skyddsnät så är jag rädd. Igår kunde jag inte sova, jag tog alla mina sömnmediciner plus bolltäcket som jag prövar ut men det gick inte ändå. Hur jag tillslut somnade vet jag inte, känslorna var större än medicinerna. Jag försöker tänka att du kan inte göra någonting just nu, det enda du kan göra är att sova så att du kan ta itu med problemen imorgon.

 

Jag gick upp och ventilerade mina tankar med en skötare, just då var det bra att ha någon okänd person att vara öppen med. Idag är jag outsägligt trött men jag försöker hålla en sorts dygnsrytm.

 

Bolltäcket är jättebra, man känner sig så nedbäddad, men jag vill prova ett kedjetäcke också. Det är mycket lugnande att känna tyngd, för oftast när jag inte kan sova så känns det som att jag svävar en decimeter ovanför sängen - så spänd är jag. Visst är det lite bökigt med bolltäcke och underlakanet korvas ihop till en orm mitt i sängen, men det är faktiskt värt det.

 

Nu ska jag lämna igen en bok här på sjukhusbiblioteket och sedan se om jag vågar köpa en chai-latte. Jag har äntligen börjat kunna läsa igen så jag ska sysselsätta mig med det resten av dagen.

 

Om ångesten bara kunde sluta gnaga.