Permissionen har gått bra, men jag känner mig lite rotlös. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre än så. Det är nu jag ska leva. Är jag redo för en utskrivning? Det är helt upp till mig, jag är välkommen att stanna på avdelningen för efter allt som hänt så är det förståeligt att jag kan behöva en plats på slutenvården, men jag vill mer. Nu vill jag verkligen veckla ut vingarna och flyga. Det är september och jag vill ut i verkligheten även om den är skrämmande och stor. Det finns ju så mycket vackert här, som en höstpromenad med Puffen eller Marys leende. Att kunna ringa mina föräldrar bara för att småprata istället för att ringa dem i kris.

 

Starta om och bygga en stadig grund istället för att bygga lite här och lite där. Jag har fått mycket hjälp och här tycker jag att det är dags att jag tar över rodret. Det pirrar i magen, för jag vet att det inte är lätt och jag tvekar inför mig själv och min sårbarhet.

 

Jag ska träffa min läkare imorgon. Fortsättning följer.