Jag sitter hemma och jobbar med min nya dator Autumn. Jag hoppas att vi kommer komma överens.

 

Det känns rätt tungt nu, även om jag kan finna glädje ämnen. Det känns som att det inte är bra, men att jag vet att det kommer bli bra. Tillslut.

 

Världen är stor och fylld av sorg och ångest men också glädje och liv, jag har bara svårt att balansera det. Jag kan inte slappna av, min kropp och mitt psyke är inställd på att slåss eller fly. Jag kommer på mig själv med att vara spänd i ben, buk, armar, axlar, rygg, överallt. Jag vet bara inte hur man slutar spänna sig och jag blir bara så trött.

 

Det var en trevlig födelsedagsmiddag hos mamma och pappa med god mat och gott sällskap, Nu är vi hemma igen och jag ska tillbaka till sjukhuset imorgon. Jag ska börja ta fler permissioner för jag kvävs där, jag har för flera år sedan blivit vad man kanske kan kalla för kall, men psykotiska utbrott och irriterande och äckliga patienter eller ignorant personal bekommer mig inte. Jag bara sätter på mig lurarna när jag inte orkar höra fler skrik, gråt eller prat om tarmbesvär eller medicintjat.

 

Min läkare har äntligen fått tag i Solian och har skickat in en licensansökan för den. Jag har lovat mig själv att vara inlagd (men med frigång och möjlighet till permissioner) under upptrappningen så att allt blir rätt. Jag vill spendera hösten hemma, njuta av allt som livet ger och känna mig stabil. Det vore en dröm att få ha en höst, vinter, kanske vår och sommar utan större dramatik kring min sjukdom. Om den bara lägger sig så skulle jag palla med livet så mycket bättre och kunna ta vardagsproblemen och allt det goda med det onda som alla andra.