En hel vecka försvann. Det är sådant ni inte behöver veta, inte än i alla fall. Jag tog några steg bakåt men nu rör jag mig framåt igen. Imorgon åker jag hem på en lite längre permission och det känns så skönt eftersom jag faktiskt varit fängslad ett bra tag. Jag förstår psykiatrins motiv till det, men hamnar man i en situation som innebär tvång så kämpar man emot hårt och de djuriska instinkterna för överlevnad blir större än förnuftet. Nu har jag inte LPT längre utan har tagit mitt förnuft tillfånga. Jag är ju egentligen smartare än vad jag uppvisat, men jag har varit som ett lejon som plötsligt hamnat i en bur.

 

Jag är riktigt less på avdelningen. Vi är tre i vår två-sal - en kvinna kräks av ångest flera gånger per dag och jag har emetofobi (kräkfobi), medan den andra kvinnan stör min nattssömn genom att ropa saker. "CAMIIIIILLA!!!" eller "DET ÄR NÅGON SOM SNARKAR" (no shit). Jag har bannat henne för det och hon säger förlåt men gör ändå saker utan att tänka innan.

 

Tusen kramar till mamma och pappa som varit ovärderliga.

 

Mjuk säng, mjuka djur, mjuka pussar på Mary. Nu vill jag hem, men på rätt sätt.

 

Jag har ingen aning om vad som pågår i den "verkliga" världen, mitt liv är avgränsat till en lång korridor och en hård sjukhussäng. Idag steg jag upp klockan 06.00 och såg dagen födas, mitt i allt det fula hittade jag någonting att hålla fast vid.