När jag vaknade inatt så låg Wilma på kudden bredvid mig. Hon är så söt, den enda sköldpaddsfärgade katten jag tycker om.

 

Boendestöder har varit här, men vi satt mest och pratade. Jag håller på att göra i ordning någonting som jag ska be Anna ta med sig till Marias begravning i Kiruna. Jag kan inte åka, det skulle inte funka med mitt mående som visserligen är bra, men fortfarande skakig och jag är inte säker på om jag skulle klara av resan med allt vad det innebär.

 

Lugnet sänker sig över mig, lite melankoliskt och jag vänder min blick mot Maria och frågar, Varför?