Jag tog mig i kragen, för jag insåg att jag hade en krage. Jag hatar när människor säger att man måste skärpa sig eller ta sig i kragen - det är inte allt man har ett skärp eller en krage. Ibland orkar man bara inte. Men idag upptäckte jag att skärpet satt där det skulle, så jag drog åt.

 

Det är fint och städat här hemma. Mary var hemma en sväng och jag fick rå om henne en stund. När allt var gjort så kastade jag in mig i duschen och använde mina Lush-produkter, smorde sedan in mig med en goddoftande lotion och la till lite parfym (Lady Gagas parfym Fame). Nya kläder på, redde ut håret och nu ska jag äta middag. Sedan avslutar jag dagen.

 

Jag funderar mycket fram och tillbaka om Maria. Tog hon tabletter innan för att våga? Eller något annat? Vad försiggick i hennes huvud den kvällen? Jag minns bara hennes inåtvända blick på avdelningen. Jag analyserar vårt sista samtal. Nej, jag kunde inte veta vad hon skulle göra, har jag kommit fram till. I början beskyllde jag mig själv till en viss del, men när jag tänker tillbaka så inser jag att det här var en historia som sluta olyckligt och att jag var maktlös - vad jag än hade sagt så hade det inte påverkat det som hände.

 

Jag funderar speciellt mycket om kvällarna och nätterna, när dagen är uträttad och jag har tid att tänka. Jag har extra sömnmedicin för att inte behöva ligga vaken om nätterna.

 

Fotot på bus-Maria står i en hylla med en ljuslykta bredvid som jag tänder på kvällen. Jag tror att hon fortfarande finns, men bara inte fysiskt. Hon har gått vidare från kött och blod till en fri själ.

 

Men jag saknar henne så otroligt mycket att mitt hjärta går sönder.