Rädslan inför att sörja.

Att våga känna är nyckeln till att släppa taget om de tuffaste känslorna. Jag har själv varit rädd för att känna, för att tillåta mig att gråta - jag har levt i föreställningen att det aldrig kommer ta slut då och sen kraschar jag rakt ned i en permanent depression. Min vän lämnade också jordelivet genom självmord, i januari men det känns fortfarande som förra veckan. Efter att han gick bort vågade jag känna, jag vågade gråta. Och då upptäckte jag att - det onda och smärtsamma tar faktiskt slut efter en stund.

Det finns inget "fel" eller "rätt" sätt att sörja på, allt är individuellt. För mig funkar det att vara här och nu. När jag blir ledsen och saknar, då stannar jag alltid upp och gråter. Det är både befriande och skrämmande, men när tårarna slutat rinna kan jag släppa sorgen och istället vara i detta nu, när jag mår bra, träffar vänner och har kul.

Det är en metod som fungerar för mig. Om den är användbar för dig vet jag såklart inte, jag ville mest dela med mig av en metod som hjälper mig.

Döden är för jävlig. Jag beklagar din sorg. Verkligen. Du har fint stöd omkring dig verkar det som. Använd dig av dem, de är de som kan hjälpa som mest när sorgen är som värst!

(Det blev en lång novell här nu, men jag har alltid svårt att sluta skriva när jag väl börjat.)

Kramar!