Jag har sovit som en packad gris. Otroligt skönt.

 

Nu kommer den, den fruktade helgen. Utan scheman, måsten, det inrutade livet. Vi har en tvättid att passa i alla fall så det kommer nog gå bra. Det går nog att ruta in helgen utefter det.

 

Det känns fint med permissionen, jag har klarat mig såhär länge och jag tror att det blir utskrivning på måndag. Jag misstänker att människor omkring mig andas ut lite eftersom jag fångat en viss sjukdomsinsikt, skör men ändå där.

 

Familjen är samlad, katterna, Puffen och jag och min sambo. Jag känner mig mer hel än vad jag gjort på länge.

 

Ågren bor här, tyvärr. Jag "föredrar" panikattacker framför den ständiga ångesten faktiskt, för det är otroligt tröttsamt att jämt ha ångest. Men jag är van, jag tar den för given och jag är inte rädd så länge jag vet att jag kan bryta den med hjälpmedel. Det viktigaste är nog att inte var rädd, det är som att hällsa bensin på en eld.