Dagen har gått och jag lämnade aldrig mitt nattlinne och mjukisbyxorna. Marys täcke i soffan, försöker känna doften av henne. Myst med djuren, tagit mina mediciner. Wilma är extra jobbig just nu för att hon är pilsk, hon parar sig helst med påsar och börjar gnaga sig på bakbenen i desperation. Stackars lilla Wilma, nu har hon fått piller. Om ett par dagar blir hon nog lugnare. Jag tycker verkligen synd om henne, och det hjälper ju inte att Tala är och nosar henne i baken eller att Mischa muckar gräl.

 

Jag har tagit dagen i etapper och kommer fortsätta göra det. Vifta bort det jag inte vill ha att göra med just nu, fokusera på vad som får mig att må bra. Jag har en hel bunt med böcker från bokbytardagen som jag vill läsa, men koncentrationen är inte riktigt där jämt. Jag får nöja mig med det jag lyckas få in. Det är jobbigt när man måste läsa samma sida tre gånger.

 

Puffen är glad. Katterna är glada. Jag är överallt. Glad, ledsen, pigg, trött, knasig, vettig, bara motsatser i olika styrkor. Jag filar på ett sorts föredrag jag ska göra. Jag vet vad och hur jag ska tala. Jag vill också ha det där samtalet, ni vet, "vi måste prata"-samtalet, men vårdpersonal har rått mig att inte göra det förrän... förrän vad? Förrän jag inte är knäpp i deras ögon? Jag kan föra ett vanligt samtal, ett vanligt vettigt samtal. Jag kan ta in och jag kan ge. Jag vet bara inte vem jag ska lita på, för jag känner samtidigt att jag kanske inte är rätt person att bedöma min förmåga i och med hur det har varit den senaste veckan. Ja, där ser ni. Så många motsatta känslor och tankar. Det krockar.

 

Just därför tar jag allting stund för stund, i etapper.

 

Within Temptation har spelats hela dagen. Det är så jag kommunicerar. De talar om mörker men Sharon sjunger In my heart there is a place, in my heart there is a trace of a small fire burning. Jag tror henne, men jag tror också på Dem. Du skulle inte förstå och det är kanske okej. Kanske finns det inte så mycket att förstå, inget livsnödvändigt för någon annan än mig.

 

Jag längtar efter att ha roligt i solen, men den tiden kommer också. Om det är någonting jag lärt mig så är det att solen alltid kommer tillbaka. Det är också solen som skapar skuggorna, de lever i symbios.

 

Lugnet har spridit sig över lägenheten. Sömnen väntar. Puffen är rastad och Stilnocten svald. Tack för allt stöd. Jag ser att det är många som besökt min blogg idag och jag hoppas att någonting vettigt har sagts från min sida. Men vad säger du? Vad tänker du när du läser? Låt mig veta.

 

Egentligen vill jag inte att mitt "sjukdomstillstånd" ska ta så mycket plats i bloggen, men det blir mer och mer sällan för jag vet vad jag vill, och det är att ha en normal tillvaro. Den senaste veckan har varit så långt ifrån det men jag släpper aldrig önskan om att få diskutera vanliga saker med mig själv och andra. Jag vill inte att ett lidande ska vara vanligt, inte för mig och inte för någon annan. I en perfekt värld...

 

Godnatt kära läsare.