Psykiatrin har ju verkligen koll.

 

Det skulle vara ett läkarmöte med Mary som centrum klockan 15 idag. Jag avbokade boendestödet och åkte till sjukhuset. Vi pratade om vad vi kände inför varandra och oss själva, samt hur vi önskade att den fortsatta vården skulle se ut. Ja, jag skriver VI eftersom vi lever ihop. Det som berör mig berör även Mary och vice versa. Dessutom kan jag se saker som Mary kanske inte reflekterar över och det är lättare att få en övergripande bild.

 

Hur som helst, läkaren kom och sa att hon skulle på ett annat möte. Vi ska ses på onsdag istället. Mary vilseledde en panikattack (GOOD JOB BABYDOLL) och vi la oss i hennes sjukhussäng, pratade, kramades. Jag ville ta med mig hennes doft hem. Det var svårt att skiljas från hennes läppar.

 

Jag skulle egentligen fika med mamma efteråt, men jag var tvungen att åka hem till Puffmannen som behövde rastas. Nu sitter jag här med en kall läsk att smutta på och känner mig... glad. Jag känner mig glad för att vi båda skrattade idag, även när saker är så allvarliga. Ett leende, ett skratt. Tillsammans. Jag behövde det, behövde se liv i hennes vackra ögon.

 

Ikväll ska jag "mysa med mig själv", som Amanda Jenssen en gång uttryckte sig innan hon la till "Gitarr". Fast jag ska inte bara spela, jag försöker få ihop ett porträtt av Erika. Vardagen är tillbaka, den älskade vanliga vardagen.