Det var mysigt att vakna bredvid Wilma i morse. Mischa hoppade upp på mig och kurrade "god morgon". Jag saknade min lilla lilla tårta, men snart får jag hem henne. På måndag skrivs hon hem.

 

Innan jag träffade min läkare idag så hälsade jag på min Mary på avdelningen. Det är som vanligt där - knasbollar och bollar som är knas. Som en egen liten planet, en dålig dokusåpa. Jag saknar det inte för fem öre.

 

Sam vanligt när jag träffar min läkare så gnällde jag av mig ordentligt, men lyfte också fram de bra sakerna. Jag fick beröm. Beröm! Han ser så många framsteg hos mig och jag måste klappa mig själv på axeln ibland för att jag utvecklats i raketfart. Ja, jag förtjänar cred för mitt arbete.

 

Jag har varit jätteledsen runt julhelgen och nyår, gråtit mycket men inte varit deprimerad. Om jag tänker efter så tror jag att det som gjort att jag inte blivit deprimerad har att göra med att jag rör mig och motionerar mer (hundpromenader kan göra mycket dessutom), jag äter melatonin och har inte ändrat så mycket i min medicinering på ett bra tag. Jag lägger på en helt okej nivå.

 

Det får mig att tänka framåt. På skola eller jobb. Jag har ett mål, och det är att gå i grupperna och i individualterapi och sedan långsamt försöka ta mig in i ett arbetsliv eller plugget. Problemet just nu ligger i medicinerna - jag måste ta dem, men de gör mig trött, okoncentrerad och paradoxalt nog så sover jag inte särskilt bra trots allt jag äter. Jag skulle vilja gå ner i dos, men vågar inte göra det riktigt än. Jag BEHÖVER gå ner i dos om jag ska leva ett något sånär normalt liv med en vanlig sysselsättning.

 

Men tanken är ändå rotad. Jag vill skriva, jag vill lära mig nya saker, jag vågar ta steg för steg framåt. En gång i tiden var sjukdomen en trygghet, någonting jag kunde vara säker på. Jag hade inga förväntningar. Plötsligt så öppnar sig en värld av möjligheter, och jag vill. Jag vill verkligen.

 

Det kallas utveckling.