Jag är nog dödssjuk ändå. Nä, jag ÄR ju inte det. Varför känns det så då? Idiotångest som snör ihop min bröstkorg.

 

Jag ska strax gå isäng. PMS har pysslat och ritat från eftermiddag till kväll och det blev så många skratt, men jag är trött och därmed sårbar. Det gick bara fint tills Patie åkte hem, jag blev toktrött. Är man trött så är det svårt att värja sig från ångesten. Samtidigt blir jag arg, för jag satt där framför TV:n och hade min Mary i min famn och var tryggare än någonsin. Det är bara dumheter, men ändå verkliga problem.

 

Jag längtar till den dagen då jag kan hantera mig själv. Jag är på god väg.

 

Nu är jag själv med djuren och har tecknat lite till. Porträttet av Erika börjar bli färdigt och jag har börjat göra en teckning av en av mina karaktärer i ungdomsromanen jag skriver på. Det är svårt men roligt. Mary har så många bra pennor och grejjer, det känns lite som att fuska. Allt försvinner inte när jag tecknar, men mycket.

 

Kommande dagar kommer jag få ha mycket tillgång till Mary och jag ser fram emot det. Vi har tusen saker att prata om. Mamma säger att vi pratar så fort med varandra, men när båda är lite hyperaktiva så bara måste man säga jättemycket på jättekort tid. På sätt och vis så eldar vi kanske upp varandra, men det gör ingenting för mig. Jag ser det som ett slags engagemang!

 

Snart ska odjuret och jag ut, och så hoppas jag på sovmorgon. Jag har läkarsamtal imorgon och vill vara utvilad. Jag ska lägga min vanliga ordspya om allt som händer omkring mig och det är nog bäst att jag skriver ner vad jag behöver recept på. Sedan ska jag ha fredagsmys.