Sov gott älskade Svante <3

 

 

En av mina hjältar har gått ur tiden, i eftermiddags avlivades Svante. Jag avskyr att vara vuxen, för jag måste förstå. Klart jag förstår. Han var sjuk och var inte samma gamla vanliga Svante. Han hade rätt till att somna in värdigt innan han blev ännu sämre. Det här var helt enkelt det bästa.

 

Jag får tänka på att hade ett fantastiskt liv. Han var utekatt och blev väl omhändertagen av mig när jag bodde hemma, sedan av mina föräldrar. Pappa har alltid varit sjåpig med Svante, ville han ut mitt i natten så gick pappa och öppnade dörren, eller kollade om han ville in när han vaknade på natten. Han var kelig och han fick så mycket kärlek.

 

Kärlek... jag älskade den där knasiga katten. Därför vill jag vara en unge som grinar och är arg, istället är jag en vuxen som inser att det var nödvändigt att låta honom gå vidare. Men det gör ändå fruktansvärt ont. Det kommer kännas tomt när jag hälsar på hemma.

 

Ovan är en av mina favoritbilder på honom. Han var en stor katt med litet huvud, rätt tjock också så han såg lustig ut. Ett stort djur med en mesig, pipig röst. Stilig ändå. Och väldigt mysig. Jag har faktiskt aldrig träffat en gul/röd katt som inte varit kelsjuk.

 

Men nu på slutet var han bara sjuk. Godnatt för alltid, Svante. Vi ses bortom regnbågsbron.

 

Sov gott Svante. Jag förstår hur ont det gör. Jag har tagit bort 2 katter som varit mina egna. Mina katter är mina bebisar.
Ta vara på dig och gråt om du behöver. Kramar

Beklagar, samtidigt som det är ett fint inlägg om en fin katt som levt ett gott liv. Jag håller med Lina, ta hand om dig och självklart kan man gråta när man är vuxen också.

Kramar!

Vila i frid. Det är alltid så sorgligt när djur är sjuka eller gamla, men ingen förtjänar att lida.

RIP!

KRAM <3