Nu sitter jag ensam hemma i lägenheten. Eller, inte helt ensam. Puffen och kissekottarna är ju här.

 

Jag känner mig dock vemodig. Kanske är det chocken från att vara i ett fullt hus till att sitta här med mig själv och levande ljus som brinner stilla. Stilla, stilla.

 

Malin ringde och ville hälsa på. Det kunde inte kommit mer lägligt, jag behövde en vän. Hon stannade ett tag och vi tog igen mycket. Hon är en av mina finaste diamanter.

 

Jag har spenderat den senaste halvtimmen med att packa upp saker. Två fulla väskor av kläder och saker. Vissa saker behöver tvättas, andra åkte tillbaka i garderoben. När jag skulle packa upp besticken jag fick i jul så brast orken, de var så välförpackade och jag har inte koncentrationen för att klippa upp varje band. Det får vara till senare. Maten har jag däremot naturligtvis packat upp. Och klapparna till Mary har åkt under granen.

 

Men jag mår inte direkt dåligt. I melankolin finns också ett lugn. Jag står ut. Citerar Lady GaGa: I can sit with my thoughts and not feel crazy. Det kan jag, det gör jag. Lugnet sänker sig och det är ändå en trygg tillvaro jag befinner mig i. Ett vemod som ändå är kontrollerat och lugnt.

 

Det är som månen. Tyst, sömnigt, trygg.

 

Imorgon ska jag hälsa på Mary, sedan ha boendestöd. Jag måste göra någonting åt lägenheten, det är så fruktansvärt TRÅNGT. Det är så mycket saker. Vi har växt ur lägenheten. Synd att större lägenheter inte växer på träd. Jag letar febrilt. Även om jag avskyr tanken på att flytta så är det ett faktum att vi behöver mer utrymme.

 

Jag andas. Existerar. Mer behöver jag inte göra just nu.