Igår natt låg jag i sängen och funderade totalt mot min vilja. Huvudet kunde inte stänga av sig tillräckligt för att jag skulle kunna sova.

 

Jag gick upp, satte mig i fåtöljen vid sängen och väntade på att min kropp skulle kylas ner. När jag kände att jag nog skulle kunna sova så la jag mig. Detta fick jag upprepa flera gånger. Det är nog en träningssak.

 

Problemet var att jag låg där och visste att jag skulle träffa min familj inklusive min bror och hans fästmö på morgonen, att vi skulle på stan och att jag definitivt behövde mina timmar. Det gjorde det ännu svårare att sova.

 

Jag fick förklara att jag inte var i form, men det gick rätt bra ändå. De följde mig för Leponex-provet, till Apoteket och sedan nere på stan hjälpte mamma mig att välja en ny telefon. Jag kände mig snurrig, de sa att jag gick konstigt men jag var bara så trött. Mamma bad min bror att fixa en banan och bubbelvatten till mig. Hon är så snäll mot mig, min mamma, fast jag åt inte upp hela bananen.

 

Nästa sväng då jag får träffa alla utom Teresa är i början på nästa vecka. På torsdag har vi begravning av min farmor. Jag har blandade känslor inför begravningen, men mest en sorg som är svår att släppa fri. Men jag antar att det är bland annat därför man har begravningar...