Upp upp och iväg, vår skjuts till barnkalaset var lite tidigare ute än vi väntat oss. Jag slängde på mig en zebraklänning, slarvade ihop håret i två knutar och klev i skorna på så kort tid som möjligt.

Det var full rulle på kalaset. Jag vet inte hur småbarnsföräldrar orkar. Efter att ha ätit tårta, druckit kaffe och pratat och fotat var vi helt slut och satt i soffan medan barnen sprang runt runt, in och ut. Det var väldigt trevligt i alla fall, jag älskar de ungarna. Albin har fått vackra små lockar och Moa blir bara mer härlig med tiden.

Jag fick en kommentar en gång om att "sådana som jag" inte ska få vara nära barn. Det var en kommentar till en bild jag la upp när jag och Mary satt och ritade med Moa. Jag blev arg. Ska inte vi som älskar ett barn så mycket få vara med den på grund av att vi har synliga ärr? Brorsbarnen skulle snarare komma till skada om vi inte ville vara en del av deras liv. Det är så mycket kärlek, och i regel brukar barn kunna acceptera ärr bättre än vuxna. Det finns så mycket annat att se i världen, hon springer helst omkring och busar och bryr sig inte alls om hur vi ser ut. Förutom om vi har kjol - då säger hon till mamma: "SOOOL, SOOOL" och vill ta på sig en kjol hon också.

Här hemma har vi suttit och pysslat lite, jag ska fota och lägga upp det här sedan. Jag har en scrap-book där jag samlar allt jag håller kärt och all kreativitet.

Mitt huvud är inte helt samlat, men det går. Det får lov att gå.