Nu tar jag tag i pennan igen. Eller, tangentbordet snarare. Jag är redo att börja skriva igen. Jag kaskadskrev 43 A4 på ett par veckor men jag hamnade i en svacka med symptom på både depression och psykos. Jag var ett vrak när jag valde att sluta skriva. Jag har nog inte vågat inse att jag mådde så fruktansvärt illa förrän nu när jag mår bättre.

För jag mår bättre. Pappa blev orolig när jag ringde på förmiddagen, eftersom jag brukar höra av mig på kvällarna i vanliga fall. Det är hemskt att jag fortfarande gör mina föräldrar oroade, även om jag inte skadar mig längre, men föräldrar är alltid föräldrar och de vet att det varit svåra tider och att jag kämpar vid ytan just nu.

Mary har åkt tillbaka till sjukhuset. Imorgon ska jag träffa henne innan jag har träff med min läkare, och på läkarsamtalet ska jag ta upp olika punkter som är ganska kritiska. Sedan har jag boendestöd så jag har häcken full.

Min rygg är hel. Heureka! Jag känner mig starkare i ryggen och det gör att jag mår bättre mentalt också.

Jag hälsar vädersträcken varje kväll. Skapar vardagsmagi, använder min favoritsten för att klarna upp tankarna, min ametist. Den är skön att vrida och vända på. Det finns de som tycker att sådant är bullshit, men det skiter jag i eftersom det får mig att må bra.

Nu ska jag se på Sabrina Tonårshäxan, längta efter Mary och chilla.

Nu när jag tänker på det så har jag mer eller mindre gått igenom den här krisen på egen hand på många sätt. Det bevisar att jag är starkare än vad jag var förr. Jag vågar lita på mig själv lite mer. Jag har kommit enormt långt på min personliga resa mot en destination av lugn. Jag ska ta mig dit en dag.