Jag vill. Dagar ska fyllas med liv och inte tvärt om. Jag har planer för hela veckan och även om det känns som mycket så är det ju dit jag vill nå.

Min sladd till datorn har mirakulöst återhämtat sig helt på egen hand, så nu behöver jag inte nalla Marys dator. På sätt och vis var det skönt att vara fri från min dator ett tag - det enda som stört mig är att jag inte kunnat skriva när jag haft mina infall. Annars har det varit... bra. Jag har fått mer gjort och känt mig mer nyttig, läst mycket och varit kreativ. Kanske en datorfri helg? Vi får se.

Imorgon ska jag bland annat träffa min läkare och be om recept som räcker över semesterperioden. Jag känner mig lite arg på honom faktiskt, jag har krävt att få en ny neuroleptika insatt sedan januari men han har inte fått svar från läkemedelsverket eller så har han inte jobbat tillräckligt hårt för det. Imorgon får jag väl höra. Förra gången pratade vi om Leponex och i min desperation var jag nära att faktiskt tacka ja, men att under sommaren behöva komma in en gång i veckan under 18 veckor skulle inte fungera. Hur som helst så tror jag inte att jag behöver en så kraftig medicin.

Det är Solian som jag försökt driva igenom och som min läkare faktiskt tycker är ett bra förslag. Om jag inte minns fel så har den 20% större effekt på psykotiska symptom än Seroquel som jag äter nu. Uppenbarligen skapar neuroleptika en vägg mellan min och Dem, och äter jag inte antipsykotisk medicin så... blir det inte bra. Helt enkelt.

Det handlar inte om att acceptera sjukdomen. Det kan jag göra för det mesta. Men att acceptera att jag lider av fantasifoster, det tänker jag inte göra.