Är det slut nu? Skratten, semestern, det fina. Allt tog en abrupt halt när vi kom hem. Minnen flödar och jag kan hantera all möjlig ångest, men inte den här. Igår grät jag, för att jag har Mary och för att hon lyssnar och älskar mig. Jag var ledsen, men jag grät för att jag har min fästmö som håller om mig när jag behöver det, jag är lyckligt lottad mitt i all förvirring. Vi är inte Romeo och Julia. Ingen har någonsin försökt hålla oss isär, ingen har någonsin ifrågasatt vårt förhållande, för alla ser kärleken. Alla tycker att vi är så bra för varandra, och det är vi verkligen. Vi stödjer varandra när vi mår dåligt och lyfter varandra, vi delar skratten och vi hjälper varandra att göra goda val. Alla verkar se kärleken och det är fantastiskt.