Idag träffade jag min läkare. Jag hade som vanligt med mig en lista på saker att diskutera, och den stora frågan var om medicinen Solian kunde vara något för mig. Han gnuggade händerna mot varandra och googlade medicinen, verkade himla nöjd med att få kolla upp medicinen lite mer noggrant. Vad vi inte vet är om den biter på den affektiva delen hos mig - som antipsykotisk medicin är den väldigt potent men jag måste behandlas för mina toppar och dalar också.

Ibland tror jag att han tror att jag är mer intelligent och har större ordförråd än vad jag faktiskt har. Ibland får jag stoppa honom och fråga vad han menar, men det är ju bra att han verkligen pratar med mig som en medmänniska och patient i ett, istället för antingen eller.

Jag stötte på många bekanta. När man varit inom vården så länge och så intensivt så är det ofrånkomligt att lära känna andra patienter. Man får bara hoppas att det som sägs när man ses stannar mellan oss, eller att knasiga saker som man gjort på avdelningen inte diskuteras utanför.

Hur som helst så fick jag många komplimanger på mitt hår och mitt humör, jag kunde ärligt säga att jag mår bra. Ingen vit lögn, bara sanningen.

Jag har nått ett stadie där jag kan känna stark empati för människor, men ändå veta att JAG mår bra även om inte de gör det. Förut fanns det liksom inga gränser, tragik var tragik. Jag har en mer klar självbild.

Jag kanske låter väldigt klämkäck, men det är bara så fantastiskt att få ha en period då saker är bra och samtidigt stabilt. Jag kommer inte vara tokdeprimerad imorgon, jag känner känslor ur hela känslospektrat men mår bra psykiskt. De saker jag har problem med, förutom ångesten (som blivit bättre men som inte lämnat mig), är vanliga och tråkiga problem. Är det såhär det känns att vara frisk? Får jag en försmak på vad livet kan bli framöver?


Låsta bloggen är uppad!