Ni läser nu ord av en utskriven och fri kvinna.

Det var inte lätt att ta sig upp idag. Min kära fästmö var snäll och gick ut med Puffen på morgonen, något som jag annars brukar göra. När jag väl tagit mig upp så åt jag en tidig lunch och snubblade ut mot bussen.

Mina ben vill inte gå. Jag drar dem efter mig, de strejkar. Jag är så trött på att vara trött, hela kroppen blir tung av neuroleptika.

Jag kommer i alla fall få sova. Hjärtat rusar, främst på kvällarna när jag nyss tagit medicinen, så jag har fått utskrivet lite extra stöd att få sova på. Det känns bra. Jag fick dock inte sänka neuroleptikan. Jag får helt enkelt lita på att min läkare vet vad han gör.

Jag noterade att det är en solig dag idag. Det känns inte lika grått längre, nu vet jag var jag är i tid och rum vilket jag inte visste för två veckor sedan. Saker klarnar.

Nu ska jag dricka chai och njuta av att vara hemma på riktigt, fysiskt och i ande och själ.