Svar på frågestunden.

2012-02-22 @ 11:12:54




Varför tog du namnet dissociativ till bloggen, jag undrar har du någon dissociativ diagnos och i så fall har du fått någon bra hjälp för det? Vet du nåt som hjälper?

 

Jag valde dissociativ.blogg.se som bloggadress för att jag hade dålig fantasi och för att det var mycket prat om att mina problem handlade om dissociation. Nu är det fastställt att jag inte främst har dissociativa problem utan psykosproblem. Jag har dessutom döpt om bloggen med domänen http://iamsaari.se för att jag gått vidare.

 

Hjälp mot dissociation kan vara att lära sig om mindfulness, använda taggbollar och rulla på huden, ta en het eller kall dusch, klappa på alla kroppsdelar för att känna var gränsen mellan ens kropp och det yttre är. Jag har för mig att hypnosterapi är ganska framgångsrikt när man lider av dissociativ identitetsstörning.

 

 

Är du en svartsjuk person? I sådant fall: hur hanterar du svartsjuka?

 

Jag var väldigt svartsjuk förut, nu är jag inte lika svartsjuk eftersom jag känner mig trygg i mina relationer. Såklart kan jag drabbas av den svarta sjukan, men då har jag pratat med personen ifråga, fått bekräftelse om läget och löst det genom att lita på honom/henne.

 

 

1. Hur träffades du och Mary?
2. Hur tog du nicket Saari, iom att du inte heter det i förnamn vad jag vet? :)
3. Har du bra kontakt med dina föräldrar?


1. Jag och Mary träffades genom hennes ex-fru. December 2008 blev jag bjuden på fest hos Marie och Mary så det var första gången jag träffade båda två faktiskt. Jag var förtjust i Mary väldigt länge men vågade inte göra något åt saken, så hösten 2010 tog Mary första steget och resten är en vacker historia!

 

2. Jag gör en lång historia kort. Jag fick ett kedjebrev när jag gick i mellanstadiet och en svamp som levde i kallt tevatten, och med brevet fick jag en lista med namn till svampen varav Saari var ett. Min kusin och syster började kalla mig för Saari och jag började kalla henne för Maari (hon heter Maria) och sedan dess har vi fortsatt att kalla varandra för det. Mitt förra nick var rage_grrl, så Saari känns mycket bättre, haha.

 

3. Ja, jag har god kontakt med mina föräldrar. Jag vill ha dem involverade i mitt tillfrisknande och jag vet att de är måna om att jag ska må bra. Allt är inte rosa fluff och röda rosor mellan oss jämt, men vem har en sådan relation till sina föräldrar?

 

 

Hinner du träffa din kusin och syster när hon befinner sig i Norrland i helgen?

SJÄLVFALLET, hur skulle jag kunna missa det?

 

 

Vad är det för skillnad mellan dissociera och vanföreställningar? Jag menar att borderline eller det nya dumma namnet.. Är en blandning mellan schizofreni och manodepressiv, iaf den gamla studien. Kan någon med borderline få vanföreställningar under kort tid, kallas det då för dissociera. Även om det är mellan 2-4 timmar. Aldrig fattat mig på just det begreppet. skulle vara bra om du kunde förklara för mig tack


Vanföreställningar är inte dissociation, men de påminner om varandra. Vanföreställningar är ett psykotiskt symptom medan dissociation är en försvarsmekanism som kommer när saker blir för mycket för en person att orka med. Det är svårt att skilja på vad som är vad, i mitt fall så debatterades det länge ifall jag hade psykotisk problematik eller om problemen var av dissociativ art. Jag tycker att du ska fråga en terapeut eller läkare om detta eftersom jag inte kan ge ett klart svar på frågan.

 

 

Dina och Marys inläggningar... hur påverkas förhållandet av det?


De gånger någon av oss eller båda behöver vara inlagda så är det såklart väldigt tungt, men vi tar hand om varandra genom att ta hand om oss själva. En inläggning är tusen gånger bättre än att vi ska gå hemma och vara rädd för att den ena ska må dåligt och bli självdestruktiv. Egentligen är inläggningarna någonting positivt eftersom man tar ansvar över sig själv, söker hjälp innan man skadar sig. Det är inte bra för förhållandet att vara hemskt deprimerad och gå hemma när man egentligen behöver mer hjälp.

 

 

Om du tänker tillbaka till den tid då du skadade dig själv och tänker ditt liv i nuläget, har ditt liv förändrats på något sätt, relationer med vänner, familj osv?
Har ditt självskadande lämnat kvar några minnen, tankar, syn på dig själv, syn på livet?
Vad tänker du när du ser andra som har ärr på armar/ben/kroppen?

 

Någonting som jag kommer få arbeta med länge är att få tillbaka tilliten, främst från min familj. De är alltid oroliga för mig och fast jag varit skadefri väldigt länge så tror jag inte att de vågar andas ut. Jag måste erkänna att åren av självskadande har lämnat spår hos min familj och att det inte är konstigt att de inte litar fullt på mig.

 

Mitt liv har förändrats radikalt sedan jag slutade skada mig själv, jag har vunnit mer självrespekt. För första gången i mitt liv är jag skadefri för min egen skull och jag vet att om jag fortsatt skada mig så skulle jag inte ha vad jag har nu; en sambo, en lägenhet, djuren… Jag skulle antagligen vara fast på slutenvården eller ett behandlingshem och vara väldigt osjälvständig.

 

Jag brukar ibland kolla på mina ärr och undra var saker gick fel. Jag tror att jag var tvungen att gå igenom det här för att växa till den människa jag är idag, för att komma till de insikter jag kommit fram till. Framför allt har jag lärt mig att livet är så skört, och sista gången jag skadade mig hade jag kunnat stryka med trots att det inte var ett självmordsförsök. Jag ska inte ljuga och säga att jag aldrig kommer skada mig igen, men jag skjuter alltid fram mitt återfall gång på gång. Det är svårt att hålla sig skadefri efter att ha haft problemet som en självklar lösning, så jag måste ge mig själv cred för att jag faktiskt klarat mig såhär långt.

 

Jag blir ledsen när jag ser andra som har skadat sig. Det är så hemskt att man behöver ta till sådana medel, och jag vet att smärtan bakom skadan är så mycket större än själva skadan. Jag vet att lidandet är så mycket större än de ärr människor bär med sig från självförvållade skador.

 

När människor lägger ut bilder på sina självskador brukar jag bli arg på dem eftersom det är så otroligt destruktivt. Jag säger absolut inte att man ska gömma sina skador och ärr, men att medvetet lägga upp bilder på sina sår är triggande och väcker självskadedemonen i mig och säkert många andra.

 

 

 

xoxo Saari
Kommentarer
Postat av: felicia - fotokobran

funderat på något sommarjobb än? :D

2012-02-22 @ 21:02:28
URL: http://fotokobran.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: