Idag har jag och Mary haft bildterapi. Eftersom vi ingår i ett av Marikas projekt så filmas sessionerna, men jag glömde genast bort kameran och bara målade vad mitt hjärta sa. Jag blev helt löjligt gråtfärdig av att se vad Mary tecknat. Socker i bäckar och ostigare än ostbågar.

Här hemma har vi båda suttit och skrivit ikväll, igen. Jag njuter av processen, av att sätta mina karaktärer i olika situationer och se hur de reagerar, beter sig och pratar. Jag har skrivit halva kvällen och det går av bara farten, men det är en lång väg kvar. Stannar jag upp och får skrivkramp så kan jag alltid fråga karaktärerna vad de vill göra, eller inte vill göra.

Anteckningsblocket som jag fick av Mary kommer vara till stor hjälp. Risken är att förlora sig totalt i skrivandet, att ligga och skriva böcker i huvudet när man egentligen ska sova, men nu kan jag skriva ner idéerna i boken och sova, för att sedan ta upp dem nästa dag.

Jag utlovar ingen roman, jag skriver mest för min egen skull och för att det är roligt. Men visst vore det roligt att bli färdig och göra någonting av det, för allas ögon och inte bara mina.

Mary är min musa. Hennes kreativitet smittar verkligen av sig. Hon håller snart på att avsluta (eller nja, hon har sagt det i flera veckor nu) sitt projekt och det är jävligt bra kan jag säga. Läs delar om Jane här: http://janemary.blogg.se/minaord/