Det gör ont i hjärtat.

 

Jag är närmast besatt av skolskjutningar. Läser och ser allt om ämnet. Skriver en ungdomsroman om ämnet. Nu har det hänt igen, en massaker på en mellanstadieskola. Det är fruktansvärt och gärningspersonen är död och kan inte tala, förklara. Det är så fruktansvärt tragiskt.

 

Frågan "varför" ställs såklart. Man kan ju svara "I don't like Mondays", men jag tror att det oftast går djupare än så. Det är en pandemi, skolskjutningar ökar bara och sprider sig över jordklotet. När blir barn farliga och varför? Gärningspersonerna har ofta planerat ett självmord och därför finns det faktiskt inte så många som kan svara på alla frågetecken. Kanske beror det på mobbing, en underliggande depression eller psykopati.

 

Jag kommer följa nyheterna nära. Jag tror att mitt engagemang har att göra med en viss förståelse. Jag tar däremot ut mina agressioner mot mina äckliga mobbare och de livsfarliga åskådarna som inte säger ifrån när någon blir mobbad genom att skriva. Jag skulle aldrig röra de som gjort mitt liv till ett levande helvete, men jag kommer sätta min roman i deras händer och fråga hur kaxiga de känner sig.