Nu sitter jag hemma i soffan. Puffen ligger och sover på benet jag gav honom, katterna har fått blötmat i julklapp, Det känns kyligt här hemma, som om lägenheten väntar på Mary lika mycket som jag gör. Det är tomt. Hemskt tomt.

 

Mor, far, bror och brors flickvän är och ser på bio. Jag fick lov att säga pass, dels för att jag var tvungen att handla inför nyår och för att jag behöver städa. Nu har det inte blivit mycket städning, jag känner mig lite avstängd. Bortkommen. Ögonen vill rulla bakåt känns det som. Underligt.

 

Jag bygger murar runt mig. Jag släpper inte in dem, de som tvingar sig på. Det finns inte tid eller plats för det. Och allra minst ork.

 

Jag ska ringa Mary om ett tag. Vi pratar ungefär två gånger per dag och sms:ar. Utan henne i fickan skulle det vara ännu värre.

 

Jag vill ändå tacka för julen och allt det fina jag fått, och även om jag varit ledsen och haft ångest så uppskattar jag verkligen sällskapet. Det är bara det att jag är lite knäpp. Julafton var helt normal med spel och TV och prat och mat, det var bara jag som hade konstant panik av någon anledning. Det är svårt att förklara hur man kan vara så trygg men ändå så otrygg. Det är något att jobba på.

 

Hoppas att få se min bror och Teresa en sista gång innan de åker nedåt i landet igen.

 

Det blir Futurama, cola och snus hela kvällen. Sedan ska jag sova länge, länge. Djuren är lugna, kanske kan jag lugna nerverna lite också. Men det är svårt.