Jag och brorsan åkte in till stan idag. Jag träffade Mary och Patrice på konstnärsshoppen, tyvärr var vi alla tärda på olika men ändå lika sätt men vi lyckades ändå dra ihop en PMS-träff.

 

Vi pysslade ett tag och sedan flög tiden ungefär lika fort som Marys humör växlar. Vi gick till Apoteket och sedan tog vi en fika och det kändes skönt att prata med de människor som talar samma språk som mig, min andra familj.

 

När vi fikat bjöd jag dem på skjuts. Vi hoppade in i bilen och Åke körde dem till sjukhuset, sedan fortsatte vi hem till mig där jag skulle lämna av mig julklappar, både öppnade och inslagna. Olivia hade gosat upp sig i soffan och såg anime, katterna var glada och nyfikna. Mischa hade definitivt saknat mig för han kom och strök sig mot mig, lät mig ta upp honom.

 

Jag tog en titt på julgranen och klapparna under den, det såg så inbjudande ut. Lite kanelrökelse och chokladglögg... Lilla julafton på söndag och älskling, jag ska göra dig så trygg som jag bara kan. Vi löser saker, det är vi bra på.

 

På vägen tillbaka till Nordmaling hade jag och bror ett samtal om jorden, universum och allting.

 

När vi kom hem skulle jag ta ut Puffen på promenad, men han vägrade. Han var så himla glad att se mig. Han tog sin sönderbitna tennisboll i munnen, gick fram till mig som stod hukad med kopplet och la sig bara på rygg och vinkade med frambenen, sådär som bara Puffen kan när han är riktigt glad. Han vägrade verkligen gå ut, men jag tvingade ut honom ändå. Han sprang fram på tre ben, det är riktigt kallt nu.

 

Jag känner mig stärkt av att ha träffat Mary och Patrice. Världen har inte gått under. Det vore förstås roligt om alla mådde bra, men jag var glad att se dem, känna dem, vara med dem. För egen del kan jag säga att det tunga lättade lite av att umgås. Jag hoppas att de kände samma sak.

 

Ikväll blir det kusinbesök tror jag minsann.