Jag har vaknat och somnat om vartannat sedan två inatt. Jag har drömt samma dröm, jag har inte fått vila någonting. Det har varit rena mardrömmar om fyllon, bisarra bussresor, min gamla gymnasieklass, ICA supermarket, en liten flicka som blev våldtagen och föräldrar som skinflådde alkisarna som gjorde det. Vid fem undrade jag om jag skulle fortsätta plåga mig själv med dessa drömmar, men istället för att gå upp så försökte jag somna igen. Drömde åter igen om ovanstående. Nu, strax efter sju, gav jag upp. Det är inte likt mig som brukar sova alldeles för länge. Jag behövde ingen väckarklocka idag.

 

Det är kanske inte konstigt att jag drömde som jag gjorde, när jag igår gick igenom alla hemska minnen från barndomen till nutid för att jag ska få hjälp att bearbeta trauman. Ja, man får nog lov att kalla det trauman. Jag blir ledsen och vill gråta men det är svårt. Jag skrev ner mardrömmarna, kanske tar jag upp det med min läkare idag. Kanske inte. Det beror på vad jag orkar.

 

Det är så svårt att vara så medveten om hemskheter. Det är inte konstigt att människor glömmer det riktiga traumat och sedan skapar nya. Då har man i alla fall kontroll på något vrickat sätt.

 

Nu ska jag försöka skaka av mig allt det här, dricka morgonkaffe med Mary och se dagen ljusna. Jag ska träffa mamma idag. Jag vill bara krama henne, helst nu men det får vänta tills vi ses. Jag påminner mig själv om tryggheten i att allt såntdär är över nu, sedan två år är jag verkligen äkta trygg med min sambo och världen ligger vid våra fötter. Jag är trygg.

 

Jag är trygg.

 

Jag ÄR trygg.