Lugnet sänker sig omkring mig. Djuren har gått och lagt sig, jag har levande ljus och kanelrökelser. Emmelie har lämnat tillbaka Puffen och han har somnat med en boll.

 

Men lugnet finns inte i mig. Vad känner jag? Bultande sorg och kärlek. Sorg över att hon inte är här, över att jag inte har någon som helst makt att få henne att må bättre, det finns saker som andra personer inte kan ge en själv. Jag kan inte ge henne en respekt för sig själv och sin kropp. Den måste hon finna själv.

 

Jag hälsade på henne idag, jag var så trött fast jag sovit. Vi låg mest i hennes sjukhussäng och kramades. Jag blundade och fantiserade om att vi var hemma. Sedan kom ett skrik från korridoren utanför och jag fick lämna min fantasivärld.

 

Vad i helvete har hon gjort med mig? Jag älskar henne skoningslöst, brutalt. Det har gått två år och vi borde ha landat från en fantastisk förälskelse, men kärleken ökar för varje dag som går. Jag har aldrig upplevt det här och det är skrämmande. Men fantastiskt.

 

Patrice är en god vän. Igår tror jag inte att jag hade orkat utan henne. Vi pysslade och såg This is it, på morgonen sov jag när hon gick. Tack du underbara.

 

Och snart, om en timme, kommer Lynn. En annan underbar och god vän. Jag har ett så fantastiskt nät omkring mig.

 

Jag behöver en kram.