"Hej,

Jag tror inte att jag har kommenterat din blogg förrän nu. Jag gillar din blogg. Men blev faktiskt lite ledsen när jag läste det är inlägget. Självklart glad för din skull, att du inte har IPS som diagnos längre, men ledsen för vad du skrev om IPS-personer.

Jag har IPS. Jag tas inte på allvar många gånger för folk slänger hela tiden i ansiktet på mig att borderline är en slaskdiagnos. För någon som har IPS är det ta mig fan inte något slask. Den är en allvarlig störning som kraftigt påverkar ens vardag. 10 % av alla som har IPS avslutar sitt liv i förtid genom självmord.

Visst, några av IPS-kriterierna kan anses passa in på många... Men det är en jävligt stor skillnad på att känna och IPS-känna. Många känslor en person med IPS har, har de allra flesta människor. Men normalt. Inte i överdrift. Inte så att man vill dö så fort en känsla blir för intensiv. De flesta kan hantera sin vardag. En person med IPS har svårt för det. Förminska inte IPS. Det är ett allvarligt tillstånd. Ett tillstånd som går att förändra, absolut. Men ett jävligt allvarligt tillstånd. Snälla förminska inte min diagnos på det viset som du gjorde i detta inlägg.

Det låter ju jättebra att du känner att du blir tagen på mer allvar nu, sedan IPS-diagnosen togs bort och du kan fokusera på din bipolära schizoaffektivitet. Och heja dig som varit självskadefri i 11 månader! En dag ska jag också räkna så många månader sedan min senaste självskada. Och en dag ska IPS inte vara min diagnos. Men nu är den det. På riktigt. Och det ska tas på allvar."

Jag känner att jag vill ge svar på den här kommentaren i bloggen. Jag känner mig missförstådd, för jag om någon tar borderline på allvar. Det är en allvarlig psykisk störning som är intensivt och ett helvete. Själv så vet jag inte om jag hade borderline, jag tror att jag hade det, och därmed krävde jag min rätt. Jag visade inte mina sår utan bad personalen se mig i ögonen.

Borderline är allvarligt, jag förminskar det inte och tycker att din beskrning av att känna och att BPS(IPS)-känna är klockren. Som det står på min sida på helgon, och har stått där länge; borderline dödar. Jag känner två personer med borderline som dött på grund av sjukdomen - tro inte att jag förminskar tillståndet.

Att kalla det slaskdiagnos innebär för mig att det är någonting som läkare kan dra till med innan de vet tillräckligt, ungefär som de delar ut bipolär typ II nu. Sjukdomen i sig är dock väldigt verklig och svår. 75% tillfrisknar helt, men jag tror inte att någon under de mest intensiva åren tror sig vara en av dem. Trots god prognos är det ändå svårt att se ljuset i mörkret när man har svår borderline.

Tyvärr tas ju inte personer med borderline alltid på allvar - jag har själv kännt skillnaden. Det beror inte på att det är en så kallad slaskdiagnos, som jag förklarade tidigare så är det någonting som läkare gärna kan dra till med. Jag har blivit kallad missbrukare utan att ha missbrukat, jag har blivit dömd i förhand för att jag var en borderlinebrud som kom in med ångest och självskador till akutpsyk. De visste redan i förväg vad de skulle förvänta sig tror jag, och fast olika människor har olika värderingar så ser inte vården alltid det. Man kan besitta en moral emot droger men ändå inte få något annat än Atarax utskrivet för sin ångest för att man har borderline.

Jag hoppas att du förstår vad jag menar, och lycka till i din sökan efter ett stabilare liv!