Jag copy-paste:ar bara det jag skrivit när jag varit inlagd, vilket mest varit två dagars skräp och babbel. Vill bara tillägga att jag är hemma nu i alla fall och att det funkar.


Söndag 2/10 -11

Jag är på avdelningen. För tillfället ligger jag mellan två sängar i ett dubbelrum och har därför ingen lampa. När de släcker är det mörkt, helt enkelt. Det är svårt att veta när de ska släcka.

Men nu har de permission och jag drar undan skiljeväggen för att låna lampan. Jag har börjat kunna läsa lite igen - det går sakta, men jag läser och det är en seger för mig.

Hemma kunde jag inte göra någonting. Eller, snarare så gjorde jag allt. Det var en enda soppa av plock och disk och läsa en sida i en bok och se 5 minuter på TV och dagarna var så långa för att jag inte sov som jag skulle, jag hade och har fortfarande ingen vidare matlust.

Det sög musten ur mig, men det är inte konstigt. Att jag inte fattade det själv! Jag gick på en hög dos Seroquel och trappade ner den på tre veckor och hade för lite Abilify. Det fanns inget som bromsade mig.

Jag avskyr den här bipoläriteten. Jag avskyr psykotiska upplevelser, avskyr psykoserna som ändå lockar genom att säga till mig att de vet sanningen om livet och döden. De säger att psykiatrin ljuger. De är så övertygande för att de är överallt. Om du hör någonting som ingen annan uppenbarligen hör, skulle du då inte lyssna lite extra? Jag är väldigt spirituell av mig och har svårt att skilja på vad som är en andlig upplevelse och vad som är psykotiskt. Det är kanske därför jag skyddat dem så länge.

Men nu är jag inte psykotisk. Det finns dock ett fönster som kommer ibland, som jag kan klättra upp i och sortera saker. När jag var på akutpsyk började de döda växterna av plast att växa och mitt förnuft sa att jag var speedad och stressad, att det var en reaktion på det. Jag vet ju att döda ting inte kan växa.

Men när jag är psykotisk, då förvrängs allt och jag kan inte köpslå med mitt förnuft. Förnuftet håller med växterna som blir större och större. Rösterna är väldigt elaka. Jag är rädd jämt. Det är så det är.

Eftersom min sambo är på tvåan så ligger jag på ettan. VI kom överens om det själva, vi vill inte vara på samma avdelning. Om jag måste vara inlagd så föredrar jag ändå tvåan, för alla på ettan är så ledsna. På tvåan är de flesta galna. Jag föredrar deras galenskap framför den sorgsna stämningen här. Möblerna är mer bekväma där, här har de pinnstolar i korridorerna. Men jag ska inte klaga, jag ska ju inte vara här så länge...

Det där med tid är en konstig sak. Jag måste, verkligen MÅSTE, fylla varje sekund med någonting. Det är därför jag känner att jag blev galen någonstans på vägen. Jag måste fördriva tid, jag kan inte bara vara. Ändå kan jag inte spela spel eller se på TV, det finns ingen koncentration till det.

Cylinderna i mig snurrar på, men den har lugnat ner sig lite nu när vi höjd min Abilify och jag dricker kletig Theralen på kvällarna för att få sova om nätterna. Min insomning fungerar sådär, och just nu måste jag förlita mig på medicinerna. När jag är speedad finns det inte mycket mer att göra - jag gör alla andningsövningar jag kan och jag är en expert när det gäller sömn, sömnhygien och avslapningsövningar. Under mina tonår skapade jag sätt att kunna sova och de funkade innan klockan var alltför sen för det mesta, men det här är rent medicinskt. Jag är här för att fixa medicineringen.

TIll min stora förskräckelse har jag ingen möjlighet att djupandas, mina andningsövningar och avslappningsövningar krossas av min sjukdom. Därför gapar jag bara när de kommer med medicinen.


Måndag 3/10 -11

Jag är trött. Mycket trött.

Min rumskamrat valde att tända lysrören i taket när hon skulle upp vid två inatt. Jag gnällde, sa åt henne att släcka, att använda sin sänglampa men jag tror inte att hon förstår så mycket. Varför vet jag inte.

Jag måste erkänna att jag är lite rädd att bli igenkänd här. Jag vet att jag inte direkt är någon storbloggare, men ibland blir jag igenkänd, folk säger att de läser min blogg, skriver att de såg mig på olika ställen, men just här vill jag försöka vila. Jag känner inte för att vara en "kändis" här. Men vårdarna berättar att de ibland kommer in på min blogg och läser. Jag är lite tveksam till det, vill jag verkligen att de ska läsa? Det gör ingenting om de läser något inlägg, men jag vill inte att de ska följa min blogg.

På tal om att vila, så är det svårt. Hur gör man egentligen? Min kropp är så spänd. Det gör ont att sitta, ligga, stå, gå. Jag är så trött. Jag ser mönster överallt! Det är fyrkanter, sexkanter, trekanter, olika mönster utan namn. Det gör mig ännu tröttare.

Mitt i allt gnäll så har jag ju ändå mina vänner som är fantastiska, min familj som stöttar mig och min underbara flickvän som jag får träffa nästan dagligen och utbyta historier med, krama och hålla i handen.

Snart ska jag få sova i en tvåsal. Alla salar, utom ensalarna, är tvåsalar, men de tränger in tre sängar i tvåsalarna. Jag ligger i mitten. Snart får jag kanske en plats med sänglampa och antingen fönster eller handfat. Och en garderob! Man får vara glad för det lilla.

En lapp är smugglad över till tvåan, till min läkare, så nu väntar jag på att hans huvud ska dyka in. Jag måste få koll på sömnen, för tillfället tar jag maxdos av två preparat och kan ändå inte sova vilket verkligen suger.

Nu ska de ta bort Flunitrazepam/Fluscand från marknaden. Ändå tycks det finnas burkar om hundra kvar. Hur som helst är det den som hjälper bäst och jag äter den i perioder, det vill säga hypomana perioder, ett par gånger om året. Den är känd som rape-drug, Rohypnol som man lägger i tjejers drinkar. Dumheter. Man ska sova på dem.

Jag känner mig inte lika speedad som innan, jag känner mig snarare mixad. Trött av Theralen och jag fantiserar om att åka hem... men inte än. Inte än. Jag satsar på att stanna tills fredag i alla fall. Sedan går jag ut i världen igen, när jag ätit normalt och sovit nromalt.

Jag lider inte av tristess. Tristess är för mig kopplat till att man mår bra. Jag är rastlös. Vad heter det? Akatasi? Var det så? Det var vad min läkare sa i alla fall.

Så många som mår dåligt. Det är hemskt. Jag längtar till min och Marys ljusgrå vardag. Varken svart eller vitt, inte borderlinelivet, inga psykotiska symptom utan bara vardag med läsning, matlagning, TV, samtal, lyssna på när Mary spelar Betapet, må hyfsat bra.

Jag är definitivt motiverad att börja på behandlingscentret jag snart ska aktualiseras för som dagpatient. Det är som att åka på jobbet. Upp, iväg och arbeta med mig själv för att sedan åka hem och ta hand om hemmet och kanske massera min fästmö eller leka med katterna. Inte ett helt vanligt liv, men definitivt mer vanligt än vad det är nu.

Ni har ingen aning om hur svårt det var att skriva allt det här när jag är så splittrad. Jag måste sudda mycket för att jag skriver ord som inte ens ska vara med. Ord som inte har med någonting att göra. Stora bokstäver där de inte ska vara.

Jag är verkligen slutkörd.

---

Senare;

Imorgon har jag ett gäng möten. Det är bra, då går tiden. Tiden är min fiende nu... Jag vet inte varför. För att den går för sakta, samtidigt för fort. Det är svårt att förklara när man själv inte vet. Jag kan inte ens förklara det för mig själv. Idiotiskt.

Tröttheten hjälper inte. Jag kan inte sova men är trött och hänger ibland med huvudet, sover en liten stund. Att jag klarat mig här på avdelningen förut i längre perioder beror nog på att jag varit för deprimerad för att bry mig eller för psykotisk för att fatta någonting.

Jag vill skriva, alltså skriva noveller och på boken på min dator, men det finns inget möblemang som är tillräckligt bekvämt för att man ska kunna sitta en stund. Det är hemskt, hemskt synd. Det skulle vara ett hårt slag emot tiden om jag kunde förlora mig i skrivandet.

Snart är det dags att sova, men inte tillräckligt snart. Samtidigt har jag ångest över ifall jag kommer somna eller inte. Jag hatar osäkerheten.

Allt är en stor osäkerhet. Hoppas på att få träffa min läkare imorgon, annars kan det bli jobbigt.