Jag har fått så fina ord idag från en nära vän. Hon har haft svårt att kategorisera min blogg, jag skriver ju väldigt mycket om min sjukdom, ångest och så vidare, men att hon ser det mer som min "resa ut ur mörkret". Det är så jag hoppas att människor ser på mig och min blogg - att det går att skriva om sin psykiska ohälsa på ett mer byggande sätt, väva in livet med dess upp- och nedgångar. Inte bara vältra sig i ångest och skapa en destruktiv spiral.

För livet är så stort, det innehåller så många färger och nivåer. Jag är inte min sjukdom, livet är inte så ensidigt. Samtidigt blir mycket av mitt liv färgat av min problematik - men jag jobbar på det, det gör jag verkligen. Jag hoppas att det är det som lyser igenom. Jag söker inga läsare som bara vill läsa om sjukdom och elände.

Nu har jag gjort upp ett timme-för-timme-schema inför imorgon, det känns bra. Det är städat och doftar vanilj här hemma. Att ha ordning runt sig är väldigt viktigt för mig. Jag saknar bara min kreativitet, på schemat för imorgon står "målning", alltså MÅSTE åtminstone lyfta penseln och dra med den några gånger på ett väldigt gammalt projekt som jag vill göra färdigt. Om jag inte orkar skapa så kan jag alltid bara måla över gamla dukar med vit färg, för framtida skapande.

Nu ska jag tända ytterligare vaniljrökelser och krama min fästmö.